Från ett Synpunkt-inlägg i Svenska Dagbladet 10 december:
Rolf Dahlén i Björkvik antyder att Facket genom att ingripa skulle kunnat förhindra anställda att bli delaktiga i fuskandet. Ägarna har säkert inte behövt tubba någon att utföra det smutsiga hantverket. Ingen borde inbilla sig att personalen gjort detta av ideella skäl eller av hänsyn till ägarnas ekonomi. Nej, dom har säkert fått betalt för utförda tjänster. Det är bara att multiplicera antalet ommärkta förpackningar och antalet dagar, så ser man hur mycket pengar som finns att dela på. På min detaljhandelstid skrevs förstörda varor upp på ett särskilt svinn-konto. Hur görs det i dag? Kan utdelningen möjligen ha skett svart också?? Det finns säkert fler än ägarna att syna.
tisdag 11 december 2007
tisdag 30 oktober 2007
Och jag svarar Pernilla Ohlin
Du väljer att kommentera något jag aldrig har avsettt. Jag skriver: "Du är ursäktad för Din ungdom att Du inte kommer ihåg saker, som ligger några år tillbaka i tiden ..." Det är något helt annat än vad Du reagerar på. Jag erkänner gärna att jag inte känner till ungdomskulturen i dag, som Du gör. Det får Du gärna skylla på min ålder. Jag har aldrig ifrågasatt, att alla har rätt till åsikter. Men officiella personer får finna sig i kritik för åsikterna. Speciellt om en del av skeendet utelämnas och man låtsas som om vi finns i den bästa av världar.
Men Du kommenterar inte med ett ord det, som var huvudbudskapet i mitt inlägg, nämligen att invandringen är en mycket hård belastning på landets ekonomi. Alltmedan landets äldre och gamla får allt sämre omsorg. Till detta finns inga pengar, men det hörs aldrig ett knyst om brist i kassan för invandringen och anhöriginvandringen.
När det gäller inställning och attityder kan ingen begära, att svenskarna på kort tid skall acceptera ett multikulturellt samhälle, som i de flesta fall inte har någon anknytning till vår invanda kultur och våra mönster. Invandrargrupper kräver t o m särlagstiftning i t ex äktenskapsfrågor. Då kan man knappast säga att den, som kommer som hit, kommer på värdens villkor. Dom som har flytt sitt land och valt att komma till Sverige, får finna sig i våra regler och lagar. Där skall inte vi anpassa oss, åtminstone inte på kort sikt. I många fall har dom som kommer hit ochså en vidrig kvinnosyn, som är värd att kommentera, men som praktiskt taget aldrig får det kolumnutrymme, som de positiva och bekymmerslösa /-fria omdömena får. Där kan man ana kopplingen till det politiskt korrekta.
Men Du kommenterar inte med ett ord det, som var huvudbudskapet i mitt inlägg, nämligen att invandringen är en mycket hård belastning på landets ekonomi. Alltmedan landets äldre och gamla får allt sämre omsorg. Till detta finns inga pengar, men det hörs aldrig ett knyst om brist i kassan för invandringen och anhöriginvandringen.
När det gäller inställning och attityder kan ingen begära, att svenskarna på kort tid skall acceptera ett multikulturellt samhälle, som i de flesta fall inte har någon anknytning till vår invanda kultur och våra mönster. Invandrargrupper kräver t o m särlagstiftning i t ex äktenskapsfrågor. Då kan man knappast säga att den, som kommer som hit, kommer på värdens villkor. Dom som har flytt sitt land och valt att komma till Sverige, får finna sig i våra regler och lagar. Där skall inte vi anpassa oss, åtminstone inte på kort sikt. I många fall har dom som kommer hit ochså en vidrig kvinnosyn, som är värd att kommentera, men som praktiskt taget aldrig får det kolumnutrymme, som de positiva och bekymmerslösa /-fria omdömena får. Där kan man ana kopplingen till det politiskt korrekta.
Pernilla Ohlin replikerar Har vi råd ...
Du skriver att jag är ursäktad för min ungdom. Det behövs inte eftersom jag inte ber om ursäkt för den. Snarare försöker du att omyndigförklara mig. Alla har rätt till åsikter, oavsett ålder, kön eller etnicitet. Hur skulle det vara, om jag ursäktade dig för din ålderdom?
Det märks att invandrarfrågan handlar om inställning och attityd. Att påstå att ingen kommer att anställa en kvinna med sjal, är att bidra till en samhällsklimat där många invandrare i dag (och svenskar för den delen) görs bidragsberoende på grund stängda dörrar in i arbetslivet. Alarmerande.
Det märks att invandrarfrågan handlar om inställning och attityd. Att påstå att ingen kommer att anställa en kvinna med sjal, är att bidra till en samhällsklimat där många invandrare i dag (och svenskar för den delen) görs bidragsberoende på grund stängda dörrar in i arbetslivet. Alarmerande.
Har vi råd att inte ta emot invandrare ...
frågar Pernilla Ohlin i en ledarkolumn i Dalarnas Tidningar. Och jag svarar:
Det är infamt att låtsas, som om invandringen inte kostar Sverige mycket pengar. Av de mångtusende som söker sig till Sverige och får tillständ att stanna, är det en bråkdel som kan försörja sig själv från början. De fullutbildade dataingenjörer Du nämner är inte särskilt många av de hundratusentals "flyktingar" och flyktingar, som söker sig hit.
Och till detta kommer familjemedlemmarna. När det gäller hustrun, som i muslimfallet är klädd på österländskt vis, kommer ingen att anställa henne, eftersom denna klädsel och livsstil upplevs som utmanande och inte acceptabel i svenskt kultur- och affärsliv. Alltså blir vi bundna vid att bidragsförsörja henne för all framtid. När det gäller barnen ligger hela utbildningen framför dom, inkluderat skola, tolkhjälp, hälso- och sjukvård, barnbidrag, studiebidrag m m. När det gäller anhöriginvandringen kommer dessa äldre aldrig någonsin att göra ett handtag för att försörja sig själva eller bidra till samhället. Men dom får nyttja all den välfärd som etniska svenskar har arbetat ett helt liv för att få del av.
Att påstå att detta inte är en belastning på landets ekonomi är inte bara infamt, det är osant och ohederligt att uttrycka detta. Samtidigt som omsorgen dras ner för de åldringar, som med all sin förmåga har gjort sin insats för det som vi i dag benämner välfärd. Vi kommer med indignation i hjärtat ihåg, när äldre på ett äldreboende skulle få sin ranson av ägg nedskuren till ett halvt i st f ett helt. Av besparingsskäl.
Du är ursäktad för Din ungdom att Du inte kommer ihåg saker, som ligger några år tillbaka i tiden, men Du borde kunna iaktta, att det numera aldrig ifrågasätts några pengar till invandringen. Till denna finns alltid pengar, hur många som än kommer hit. Medan det alltid går att spara in något på äldreomsorgen.
Det är infamt att låtsas, som om invandringen inte kostar Sverige mycket pengar. Av de mångtusende som söker sig till Sverige och får tillständ att stanna, är det en bråkdel som kan försörja sig själv från början. De fullutbildade dataingenjörer Du nämner är inte särskilt många av de hundratusentals "flyktingar" och flyktingar, som söker sig hit.
Och till detta kommer familjemedlemmarna. När det gäller hustrun, som i muslimfallet är klädd på österländskt vis, kommer ingen att anställa henne, eftersom denna klädsel och livsstil upplevs som utmanande och inte acceptabel i svenskt kultur- och affärsliv. Alltså blir vi bundna vid att bidragsförsörja henne för all framtid. När det gäller barnen ligger hela utbildningen framför dom, inkluderat skola, tolkhjälp, hälso- och sjukvård, barnbidrag, studiebidrag m m. När det gäller anhöriginvandringen kommer dessa äldre aldrig någonsin att göra ett handtag för att försörja sig själva eller bidra till samhället. Men dom får nyttja all den välfärd som etniska svenskar har arbetat ett helt liv för att få del av.
Att påstå att detta inte är en belastning på landets ekonomi är inte bara infamt, det är osant och ohederligt att uttrycka detta. Samtidigt som omsorgen dras ner för de åldringar, som med all sin förmåga har gjort sin insats för det som vi i dag benämner välfärd. Vi kommer med indignation i hjärtat ihåg, när äldre på ett äldreboende skulle få sin ranson av ägg nedskuren till ett halvt i st f ett helt. Av besparingsskäl.
Du är ursäktad för Din ungdom att Du inte kommer ihåg saker, som ligger några år tillbaka i tiden, men Du borde kunna iaktta, att det numera aldrig ifrågasätts några pengar till invandringen. Till denna finns alltid pengar, hur många som än kommer hit. Medan det alltid går att spara in något på äldreomsorgen.
onsdag 17 oktober 2007
Ulf Nilsons kolumn i Expressen 18 sept 2007
En mycket sann och tänkvärd artikel
Vi gör revolt i familjefrågan
Är Sverige på väg mot en revolution - oblodig men omvälvande? Jag vågar inte svara ja på frågan. Inte än.
Vi får vänta några år, men faktum är att alliansregeringen, nästan i smyg, kan ha tagit det första steget mot ett nytt Sverige.
Det jag syftar på är givetvis vårdnadsbidraget, 3 000 i månaden (skattefritt) till den som väljer att stanna hemma med sin bebis. Vårdnadsbidraget är ett steg mot större valfrihet - sen årtionden en bristvara i vårt genomreglerade land. Det är också ett sätt att återuppfinna familjen, så länge utrotningshotad.
Låt mig ge lite bakgrund.
Redan på 30-talet gjorde folkhemmets ledande ideologer, i första hand den hemska Alva Myrdal, klart att familjen var av ondo. Barn borde från allra första början uppfostras kollektivt, professionellt. Det blev
som Elise Claeson skriver i sin underbara lilla bok "Mamma@Home":
"I Sverige ville staten fostra barnen och därför behövdes en ny sorts mammor, en sort som hade starkare band till ideologin än till barnen. Samhällsmamman var ett ideologiskt proffs, som gjordes till norm för
moderskapet ... Vanliga mammor störde utopin med sin amatörmässiga känslosamma anknytning till barnet".
Bittra ord, men sanna! Ideologerna, farbröder, lika väl som tanter, men alltid socialister, ville skapa en ny människa, anpassad till kollektivet, lydig staten. Man ville (behöver det sägas?) ta kontroll. För givetvis, det förstår ju den dummaste, bör man uppfostra folk att tänka och handla rätt från början, så slipper man tvinga dem (så mycket).
Det avgörande steget togs först några årtionden senare, närmare bestämt 1971.Då genomdrev Olof Palme lagen om särbeskattning. Avsikten var att locka (somliga skulle säga tvinga) mammorna ut i förvärvslivet. Det funkade bra för många, men ohyggligt illa för andra. Inte minst barnen av den enkla anledningen att barn mår bäst om mamma (ja, just m a m m al) är hemma de första åren.
Sverige blev, som socialisterna alltid önskat, ett likriktat land. "Alla", alltså den stora majoriteten, var tvungna att jobba i industri eller förvaltning, i tjejernas fall inte minst i barn- eller åldringsvård. Det blev, med ett slängigt, men inte helt osant uttryck "viktigare att jobba på dagis och ta hand om andras barn än att vara hemma och ta hand om sina egna." Den mjuka diktatur som så länge präglat landet bestämde att det var mer eller mindre kriminellt att vara hemmafru, "hemmahora" som somliga sa. Sverige blev det land där "man ska tro det som Svensson tror och inte skilja sig från mängden" . Alla problem formulerades centralt av den politiska eliten och oppositionen, tja den jamade med.
Likriktning föder, underbart nog, alltid revolt. I Sverige kan vi spåra en sådan revolt i sjukskrivningsstatistiken. Under en följd av år har det gått tre sjukskrivna tjejer på en sjukskriven man. Ofta har det handlat om "vård av sjukt barn" och mycket har varit ren bluff, men också ett sätt - av nödtvång bedrägligt - att ta tillbaka en del av den famljetid man berövats.
Runtom i landet har det så småningom vuxit fram en öppen och hederlig revolt just i familjefrågan och koncentrerad på vårdnadsbidrag - mamma hemma under de viktigaste åren. Valfrihet istället för tvång.
Äntligen!
Vi gör revolt i familjefrågan
Är Sverige på väg mot en revolution - oblodig men omvälvande? Jag vågar inte svara ja på frågan. Inte än.
Vi får vänta några år, men faktum är att alliansregeringen, nästan i smyg, kan ha tagit det första steget mot ett nytt Sverige.
Det jag syftar på är givetvis vårdnadsbidraget, 3 000 i månaden (skattefritt) till den som väljer att stanna hemma med sin bebis. Vårdnadsbidraget är ett steg mot större valfrihet - sen årtionden en bristvara i vårt genomreglerade land. Det är också ett sätt att återuppfinna familjen, så länge utrotningshotad.
Låt mig ge lite bakgrund.
Redan på 30-talet gjorde folkhemmets ledande ideologer, i första hand den hemska Alva Myrdal, klart att familjen var av ondo. Barn borde från allra första början uppfostras kollektivt, professionellt. Det blev
som Elise Claeson skriver i sin underbara lilla bok "Mamma@Home":
"I Sverige ville staten fostra barnen och därför behövdes en ny sorts mammor, en sort som hade starkare band till ideologin än till barnen. Samhällsmamman var ett ideologiskt proffs, som gjordes till norm för
moderskapet ... Vanliga mammor störde utopin med sin amatörmässiga känslosamma anknytning till barnet".
Bittra ord, men sanna! Ideologerna, farbröder, lika väl som tanter, men alltid socialister, ville skapa en ny människa, anpassad till kollektivet, lydig staten. Man ville (behöver det sägas?) ta kontroll. För givetvis, det förstår ju den dummaste, bör man uppfostra folk att tänka och handla rätt från början, så slipper man tvinga dem (så mycket).
Det avgörande steget togs först några årtionden senare, närmare bestämt 1971.Då genomdrev Olof Palme lagen om särbeskattning. Avsikten var att locka (somliga skulle säga tvinga) mammorna ut i förvärvslivet. Det funkade bra för många, men ohyggligt illa för andra. Inte minst barnen av den enkla anledningen att barn mår bäst om mamma (ja, just m a m m al) är hemma de första åren.
Sverige blev, som socialisterna alltid önskat, ett likriktat land. "Alla", alltså den stora majoriteten, var tvungna att jobba i industri eller förvaltning, i tjejernas fall inte minst i barn- eller åldringsvård. Det blev, med ett slängigt, men inte helt osant uttryck "viktigare att jobba på dagis och ta hand om andras barn än att vara hemma och ta hand om sina egna." Den mjuka diktatur som så länge präglat landet bestämde att det var mer eller mindre kriminellt att vara hemmafru, "hemmahora" som somliga sa. Sverige blev det land där "man ska tro det som Svensson tror och inte skilja sig från mängden" . Alla problem formulerades centralt av den politiska eliten och oppositionen, tja den jamade med.
Likriktning föder, underbart nog, alltid revolt. I Sverige kan vi spåra en sådan revolt i sjukskrivningsstatistiken. Under en följd av år har det gått tre sjukskrivna tjejer på en sjukskriven man. Ofta har det handlat om "vård av sjukt barn" och mycket har varit ren bluff, men också ett sätt - av nödtvång bedrägligt - att ta tillbaka en del av den famljetid man berövats.
Runtom i landet har det så småningom vuxit fram en öppen och hederlig revolt just i familjefrågan och koncentrerad på vårdnadsbidrag - mamma hemma under de viktigaste åren. Valfrihet istället för tvång.
Äntligen!
..... finns radio och tv som är fri från kommersiell och politisk påverkan
... säger en broschyr som kommit från Radiotjänst med TV-licensräkningen. Uttalandet är såväl naivt som felaktigt. När blev medarbetare i SR och SVT neutrala i sin yrkesutövning? Hur kan samma medarbetare att ha en uppfattning i bakhuvudet som privatpersoner, och sedan lämna denna utan avseende, när dom träder in i sin yrkesroll? Har inte Björn Elmbrant, Jarl Alfredius, K G Bergström och Kicki Hultin m fl en politisk uppfattning, som måste färga deras professionella roll, när dom uttalar sig, gör reportage e dyl? Hade dom inte det, vore dom mycket unika och på gränsen till självutplånande. Så långt politisk påverkan.
När det gäller den kommersiella påverkan är det naturligtvis vanskligt att komma med påståenden. Men, för att ta ett exempel, när man lyssnar på musikvalet för olika program infinner sig tvivlet på frihet från kommersialism, när urvalet praktiskt taget uteslutande är taget från de aktuella säljande musiklistorna. Det ligger snubblande nära att tro att listrepresentanter tillåtits ha ett finger med i spelet.
Radiotjänst borde alltså sluta med sin naiva och felaktiga reklamslogan och pusha för public service med andra argument.
När det gäller den kommersiella påverkan är det naturligtvis vanskligt att komma med påståenden. Men, för att ta ett exempel, när man lyssnar på musikvalet för olika program infinner sig tvivlet på frihet från kommersialism, när urvalet praktiskt taget uteslutande är taget från de aktuella säljande musiklistorna. Det ligger snubblande nära att tro att listrepresentanter tillåtits ha ett finger med i spelet.
Radiotjänst borde alltså sluta med sin naiva och felaktiga reklamslogan och pusha för public service med andra argument.
Pensionsdebatten i Dalarnas Tidningar
Det sker en mycket intressant och livlig debatt i Dalarnas Tidningar om pensionen, sedan Karin Rosenkrantz uttalat sig om beskattningen av dagens pensionärer och den uteblivna återställningen av värdet på pensionerna. SPI utpekas av henne som ett enfrågeparti utan berättigande.
Hot är ett erkänt effektivt sätt att driva på en fråga i en bestämd riktning. Att SPI driver en fråga och är ett enfrågeparti finns en klar mening med. Alla försök att återställa pensionernas värde har nonchalerats. Nedskrivningen av pensionernas värde var ett tillfälligt "lån" från statens sida. Och lån skall återbetalas. Att kalla detta för ett särintresse är inte anständigt.
Det ligger något i Nils Henriks åsikt att den något högre beskattningen av icke arbetande vore mer accepterad, om pensionerna hade återställts. Men att bli utsatta för både det ena och det andra blir för mycket. Och att, som Rosenkrantz gjorde, hänvisa till att nuvarande generation betalar till sin egen pension, är inte tillämpligt på oss. Vi lever efter den gamla regeln, att vår pension betalas av kommande generation. Och att morgondagens pensionärer får betala dubbelt utsades klart i den nya pensionsöverenskommelsen. Pensionen är för alla uppskjuten lön och ingen allmosa.
Hot är ett erkänt effektivt sätt att driva på en fråga i en bestämd riktning. Att SPI driver en fråga och är ett enfrågeparti finns en klar mening med. Alla försök att återställa pensionernas värde har nonchalerats. Nedskrivningen av pensionernas värde var ett tillfälligt "lån" från statens sida. Och lån skall återbetalas. Att kalla detta för ett särintresse är inte anständigt.
Det ligger något i Nils Henriks åsikt att den något högre beskattningen av icke arbetande vore mer accepterad, om pensionerna hade återställts. Men att bli utsatta för både det ena och det andra blir för mycket. Och att, som Rosenkrantz gjorde, hänvisa till att nuvarande generation betalar till sin egen pension, är inte tillämpligt på oss. Vi lever efter den gamla regeln, att vår pension betalas av kommande generation. Och att morgondagens pensionärer får betala dubbelt utsades klart i den nya pensionsöverenskommelsen. Pensionen är för alla uppskjuten lön och ingen allmosa.
Varför smälte inlandsisen
Alltmedan det spekuleras om Nobels Fredspris skall tilldelas en person inom klimatsektorn borde någon för trovärdighetens skull förklara, varför inlandsisen en gång smälte. Det var under en tid, då inga mänskliga aktiviteter påverkade klimatet. Ändå blev det varmare och så pass mycket varmare, att flera kilometer tjock is försvann. Kan dagens katastrofkramare / levnadsstandardspessimister / skattehöjare ha misstagit sig?
fredag 12 oktober 2007
Högskolan fördubblades Svar till Olle Wickbom den 6 oktober
Olle Wickbom undrar vilken effekt utskicket av Högskolans utbildningskatalog till hushållen i Dalarna för sju år sedan har haft.
Eftersom jag var rektor under perioden 1997-2003 kan jag berätta att antalet studenter då fördubblades från 5 000 till 10 000.
Särskilt glädjande var det att Högskolan Dalarna blev hela länets angelägenhet. Vi vet att rekryteringen till högskolestudier ofta börjar hemma vid middagsbordet. Katalogen är ett mycket bra underlag när man ska bestämma sig.
Ekonomin i högskolan Dalarna utvecklades också positivt under den här tiden, inte minst genom lyckade satsningar på materialteknik, vård och media.
Jag kan nämna att högskolans myndighetskapital i slutet av 2003 var plus 25 miljoner kronor, en förbättring med 45 miljoner kronor jämfört med sex år tidigare.
Kostnaden för en enskild marknadsföringsinsats ska sättas i ett sådant sammanhang, inte ryckas loss från det.
Leif Borgert
Kommentar: Varför är då ekonomin för Högskolan Dalarna nu år 2007 så usel som det sägs?
Eftersom jag var rektor under perioden 1997-2003 kan jag berätta att antalet studenter då fördubblades från 5 000 till 10 000.
Särskilt glädjande var det att Högskolan Dalarna blev hela länets angelägenhet. Vi vet att rekryteringen till högskolestudier ofta börjar hemma vid middagsbordet. Katalogen är ett mycket bra underlag när man ska bestämma sig.
Ekonomin i högskolan Dalarna utvecklades också positivt under den här tiden, inte minst genom lyckade satsningar på materialteknik, vård och media.
Jag kan nämna att högskolans myndighetskapital i slutet av 2003 var plus 25 miljoner kronor, en förbättring med 45 miljoner kronor jämfört med sex år tidigare.
Kostnaden för en enskild marknadsföringsinsats ska sättas i ett sådant sammanhang, inte ryckas loss från det.
Leif Borgert
Kommentar: Varför är då ekonomin för Högskolan Dalarna nu år 2007 så usel som det sägs?
lördag 6 oktober 2007
Högskolan Dalarnas ekonomi
Driftsekonomin för Högskolan Dalarna är usel, sägs det upprepade gånger.
Det finns anledning att påminna om, att högskoleledningen så sent som år 2000 ansåg sig ha så god ekonomi, att den urskillningslöst delade ut de 182 000 upptryckta exemplaren av sin programkatalog till alla hushåll inom upptagningsområdet.Till en (av mig den 11 februari 2000 i Dalarnas Tidningar) uppskattad kostnad av cirka 4 000 000 kronor. Och man inbillade sig att man den vägen skulle kunna rekrytera studenter till högskolan. Enligt rektorn studerade 7 000 personer år 2000 på Högskolan Dalarna, inräknat alla, naturligtvis även dem som bara hastigt är in och vänder.
Hur många är det i dag, efter en så professionell kampanj.
Det finns anledning att påminna om, att högskoleledningen så sent som år 2000 ansåg sig ha så god ekonomi, att den urskillningslöst delade ut de 182 000 upptryckta exemplaren av sin programkatalog till alla hushåll inom upptagningsområdet.Till en (av mig den 11 februari 2000 i Dalarnas Tidningar) uppskattad kostnad av cirka 4 000 000 kronor. Och man inbillade sig att man den vägen skulle kunna rekrytera studenter till högskolan. Enligt rektorn studerade 7 000 personer år 2000 på Högskolan Dalarna, inräknat alla, naturligtvis även dem som bara hastigt är in och vänder.
Hur många är det i dag, efter en så professionell kampanj.
onsdag 19 september 2007
Den slutgiltiga sanningen - en myt/Replik till Leif Lindström/
Även om Du själv inte har någon bakgrund i öststaternas synsätt, är politiken inom vänstern och resultatet av denna lära densamma. Och den uppfattningen delar jag med många andra, som är "seriösa borgerliga debattörer". I vår värld finns en mångfald, som inte tillåts i Din. Du tillskriver Dig tillgång till den slutgiltiga sanningen. Vilken dock är en myt.
Den människans frigörelse, som Du och andra inom vänstern talar så varmt om, existerar inte i praktiken. Ingen människa känner någon frihet, när alla ska tvingas gå i takt i raka led. Passivitet och beroende av de styrandes välvilja är resultatet av vänsterns modell. Ingen känner motivation att spänna musklerna, när ändå enskilda tankar om omprövning och förnyelse inte får utrymme, och partiprogrammets konstruktioner måste följas. Det finns en dynamik i liberalismen, som Du och andra inom vänstern har svårt att erkänna och ta till Er.
Då är det tydligen enklare att kalla den personliga friheten för "en populistisk nyliberal myt". Ditt uttalande avspeglar ett förakt för den enskilda människan.
Den människans frigörelse, som Du och andra inom vänstern talar så varmt om, existerar inte i praktiken. Ingen människa känner någon frihet, när alla ska tvingas gå i takt i raka led. Passivitet och beroende av de styrandes välvilja är resultatet av vänsterns modell. Ingen känner motivation att spänna musklerna, när ändå enskilda tankar om omprövning och förnyelse inte får utrymme, och partiprogrammets konstruktioner måste följas. Det finns en dynamik i liberalismen, som Du och andra inom vänstern har svårt att erkänna och ta till Er.
Då är det tydligen enklare att kalla den personliga friheten för "en populistisk nyliberal myt". Ditt uttalande avspeglar ett förakt för den enskilda människan.
Svar från Leif Lindström: Oberoende frihet, en nyliberal myt
Svar till Olle Wickbom
Jag vill först och främst deklarera att jag inte har någon bakgrund i den vänster som hyllade de forna Östdiktaturerna och dess företrädare. Mitt vänsterengagemang utgår från tankar kring demokrati, solidaritet, rättvisa och människans frigörclse.
Dessutom tycker jag att det så kallade kommunistspöket för länge sedan borde spelat ut sin roll, åtminstone för de borgerliga skribenter som har ambitionen att föra en seriös politisk debatt.
För mig är frihetsbegreppet och beroendet två oskiljaktiga faktorer. Ingen frihet utan jobb, arbetskamrater, vänner, familj, släkt, etc.
Den oberoende personliga friheten som du åsyftar ock hyllar i din artikel Olle, är enligt mitt förmenande enbart en populistisk nyliberal myt. Jag erkänner däremot gärna att de forna liberala idéerna och dess genomslagskraft har varit en viktig del av utvecklingen av det moderna samhället.
En annan sida av samhällsutvecklingen är Marx tankar och därmed arbetarrörelsens idé kring den materialistiska historieuppfattningen som i dag är närmast är allmänomfattande.
Jag kan knappast tänka mig att någon modern allvarligt syftande tänkare skulle hävda den idealistiska historieuppfattningen. Vilken var en självklarhet i konservativa kretsar för hundra år sedan.
Allt är som vanligt en fråga om hur ideer och ideal utvecklas i mötet med varandra.
Jag försöker på mitt sätt, och efter bästa förmåga, bidra med funderingar kring nödvändigheten av ett samhällsbygge som är långsiktigt hållbart ur ett mänskligt perspektiv.
Vänstern behövs nu precis som förr, och bör bland annat därför ta för sig mer i samhällsdebatten.
Leif Lindström övertygad vänstermänniska
Jag vill först och främst deklarera att jag inte har någon bakgrund i den vänster som hyllade de forna Östdiktaturerna och dess företrädare. Mitt vänsterengagemang utgår från tankar kring demokrati, solidaritet, rättvisa och människans frigörclse.
Dessutom tycker jag att det så kallade kommunistspöket för länge sedan borde spelat ut sin roll, åtminstone för de borgerliga skribenter som har ambitionen att föra en seriös politisk debatt.
För mig är frihetsbegreppet och beroendet två oskiljaktiga faktorer. Ingen frihet utan jobb, arbetskamrater, vänner, familj, släkt, etc.
Den oberoende personliga friheten som du åsyftar ock hyllar i din artikel Olle, är enligt mitt förmenande enbart en populistisk nyliberal myt. Jag erkänner däremot gärna att de forna liberala idéerna och dess genomslagskraft har varit en viktig del av utvecklingen av det moderna samhället.
En annan sida av samhällsutvecklingen är Marx tankar och därmed arbetarrörelsens idé kring den materialistiska historieuppfattningen som i dag är närmast är allmänomfattande.
Jag kan knappast tänka mig att någon modern allvarligt syftande tänkare skulle hävda den idealistiska historieuppfattningen. Vilken var en självklarhet i konservativa kretsar för hundra år sedan.
Allt är som vanligt en fråga om hur ideer och ideal utvecklas i mötet med varandra.
Jag försöker på mitt sätt, och efter bästa förmåga, bidra med funderingar kring nödvändigheten av ett samhällsbygge som är långsiktigt hållbart ur ett mänskligt perspektiv.
Vänstern behövs nu precis som förr, och bör bland annat därför ta för sig mer i samhällsdebatten.
Leif Lindström övertygad vänstermänniska
tisdag 18 september 2007
Visst behöver vänstern förnyas
Replik till Leif Lindström
Lindström hyser uppenbarligen samma oro för utvecklingen inom vänstern, som socialdemokraten Hammarqvist gav uttryck för på ledarsidan den 27 augusti.
Men vad som saknas i dagens inlägg är ordet ”frihet”, vilket inte är förvånande, när det gäller vänsterpartiet. Där inskränker sig ”demokratin” för den enskilde att avlägga en röst, som skall förvaltas av en parti-elit, vilken sedan tar över allt och bestämmer och ”tar hand om” den enskilda människan. Vilket skapar passivitet, beroende och pessimism om utveckling.
Uppfinningsrikedom och ansträngningar läggs i stället på taktik för att maximera den egna utdelningen från systemet. Och det är just det vi ser nu, när det fuskas och överutnyttjas på olika håll.
Lindsström hävdar att ”vi” under ett drygt århundrade lyckats skapa ett välfärdssamhälle. Men vad han glömmer att tala om är, att detta samhälle skapats genom de liberala strömningarna runt om i Europa och friheten att agera och utveckla. Utan denna liberalism som möjliggjort utvecklingen, skulle Sverige fortfarande ha varit en fattig nation i utkanten av Europa. Vi har i färskt minne resultatet av den ”utveckling”, som Lindströms partikamrater åstadkom i Öst-Tyskland och övriga ”demokratiska” länder. Den betackar vi oss för.
Den kamp som Lindström uppmanar till borde gälla den personliga friheten. Så skapas framgång och utveckling. Och där kan han slå följe med Hammarqvist.
Lindström hyser uppenbarligen samma oro för utvecklingen inom vänstern, som socialdemokraten Hammarqvist gav uttryck för på ledarsidan den 27 augusti.
Men vad som saknas i dagens inlägg är ordet ”frihet”, vilket inte är förvånande, när det gäller vänsterpartiet. Där inskränker sig ”demokratin” för den enskilde att avlägga en röst, som skall förvaltas av en parti-elit, vilken sedan tar över allt och bestämmer och ”tar hand om” den enskilda människan. Vilket skapar passivitet, beroende och pessimism om utveckling.
Uppfinningsrikedom och ansträngningar läggs i stället på taktik för att maximera den egna utdelningen från systemet. Och det är just det vi ser nu, när det fuskas och överutnyttjas på olika håll.
Lindsström hävdar att ”vi” under ett drygt århundrade lyckats skapa ett välfärdssamhälle. Men vad han glömmer att tala om är, att detta samhälle skapats genom de liberala strömningarna runt om i Europa och friheten att agera och utveckla. Utan denna liberalism som möjliggjort utvecklingen, skulle Sverige fortfarande ha varit en fattig nation i utkanten av Europa. Vi har i färskt minne resultatet av den ”utveckling”, som Lindströms partikamrater åstadkom i Öst-Tyskland och övriga ”demokratiska” länder. Den betackar vi oss för.
Den kamp som Lindström uppmanar till borde gälla den personliga friheten. Så skapas framgång och utveckling. Och där kan han slå följe med Hammarqvist.
måndag 27 augusti 2007
Törs rörelsen utmana sig själv?
På dagens ledarsida i Dalarnas Tidningar har Lars-Eric Hammarqvist funderingar om, varifrån vänstern skall hämta inspiration till sin fortsatta utveckling. Och frågan är berättigad.
”Den innersta vänsterpolitiska drivkraften är att skapa förutsättningar för människans frigörelse. Den spännande frågan är om flera av våra trygghetssystem, vilka konstruerats för att skapa frigörelse egentligen skapat passivitet och beroende”, skriver L.EH.
Och det är väl just kärnfrågan i vänsterns utveckling.
På vilket sätt menar vänstern att människan kan frigöras, när hela tillvaron för den enskilde byggts upp runt centralstyrning, som omöjliggör någon enskild frigörelse. Möjligen kan den enskilde utnyttja "friheten" och bli ombudsman i facket med uppgift att ingå i den grupp, som just skall hålla i centralstyrningen av den enskilda människan. ”Ut och jobba” har varit parollen, ”så tar vi, d v s centralt, hand om barnens uppfostran och skola, vi tar hand om Er när Ni blir sjuka och vi tar hand om Er när Ni blir gamla och orkeslösa”. Hur ”fri” blir människan i det samhället? Vilken typ av frihet talar vänstern om?
Det är just passivitet och beroende som blir resultatet, när vänsterns modell praktiseras. Om vi är fastlåsta i ett samhällssystem av nuvarande modell, där mycket få människor, och speciellt barnfamiljer, med egna (också utökade) insatser i någon större grad kan förbättra sin egen situation, blir resultatet uppgivenhet om förändringar, och uppfinningsrikedom och ansträngningar läggs i stället på taktik för att maximera den egna utdelningen från systemet. Och det är just det vi ser nu när det fuskas och överutnyttjas på olika håll.
Socialdemokratin utnyttjar inte den dynamiska mångfaldens krafter och skapar därigenom för många fripassagerare. Här kan L-E H göra en insats.
”Den innersta vänsterpolitiska drivkraften är att skapa förutsättningar för människans frigörelse. Den spännande frågan är om flera av våra trygghetssystem, vilka konstruerats för att skapa frigörelse egentligen skapat passivitet och beroende”, skriver L.EH.
Och det är väl just kärnfrågan i vänsterns utveckling.
På vilket sätt menar vänstern att människan kan frigöras, när hela tillvaron för den enskilde byggts upp runt centralstyrning, som omöjliggör någon enskild frigörelse. Möjligen kan den enskilde utnyttja "friheten" och bli ombudsman i facket med uppgift att ingå i den grupp, som just skall hålla i centralstyrningen av den enskilda människan. ”Ut och jobba” har varit parollen, ”så tar vi, d v s centralt, hand om barnens uppfostran och skola, vi tar hand om Er när Ni blir sjuka och vi tar hand om Er när Ni blir gamla och orkeslösa”. Hur ”fri” blir människan i det samhället? Vilken typ av frihet talar vänstern om?
Det är just passivitet och beroende som blir resultatet, när vänsterns modell praktiseras. Om vi är fastlåsta i ett samhällssystem av nuvarande modell, där mycket få människor, och speciellt barnfamiljer, med egna (också utökade) insatser i någon större grad kan förbättra sin egen situation, blir resultatet uppgivenhet om förändringar, och uppfinningsrikedom och ansträngningar läggs i stället på taktik för att maximera den egna utdelningen från systemet. Och det är just det vi ser nu när det fuskas och överutnyttjas på olika håll.
Socialdemokratin utnyttjar inte den dynamiska mångfaldens krafter och skapar därigenom för många fripassagerare. Här kan L-E H göra en insats.
tisdag 24 juli 2007
Varning för pedofilpanik?
Replik på ledarsidan i Dalarnas Tidningar 24 juli 2007:
Det är tveksamt om skyddsaspekten kan överbetonas. Pedofili anses vara en sjuklig böjelse, och sjukdomar kan ju vara obotliga. Är verkligen pedofiler, som avtjänat sitt straff, så oerhört viktiga för samhället att man skall riskera unga människors liv och hälsa för att upprätthålla rättssäkerheten? Vilka föräldrar ställer upp med sina scout- eller idrottsengagerade barn för den goda sakens skull? Och varför är skolans och barnomsorgens krav på kontroll före anställning viktigare än fritidens skydd av barnen?
Det är tveksamt om skyddsaspekten kan överbetonas. Pedofili anses vara en sjuklig böjelse, och sjukdomar kan ju vara obotliga. Är verkligen pedofiler, som avtjänat sitt straff, så oerhört viktiga för samhället att man skall riskera unga människors liv och hälsa för att upprätthålla rättssäkerheten? Vilka föräldrar ställer upp med sina scout- eller idrottsengagerade barn för den goda sakens skull? Och varför är skolans och barnomsorgens krav på kontroll före anställning viktigare än fritidens skydd av barnen?
Civilkurage
Signaturen Kicki´s artikel i BT och Södran är värd att uppmärksammas. Förutom att hon har rätt i sak visar hon ett stort mått av civilkurage, när hon torgför en åsikt och ett ställningstagande, som i dag är en stor bristvara i Sverige.
En anknytning till det Kicki belyser har stängningen av vårdcentralen i By, där myndigheterna ger efter för en utvisningsbestämd person, som sexuellt och på annat sätt trakasserat personalen vid vårdcentralen. På avstånd kan jag inte bedöma, hur kraftiga reaktionerna lokalt varit på stängningsbeslutet, men jag tycker hela Dalarna borde varit på fötter för att protestera mot att andra kulturers attityder fått försteg framför svenska bestämmelser. Vi lever ju alla i Sverige och där gäller svenska normer. Även för dom som kommer hit.
En anknytning till det Kicki belyser har stängningen av vårdcentralen i By, där myndigheterna ger efter för en utvisningsbestämd person, som sexuellt och på annat sätt trakasserat personalen vid vårdcentralen. På avstånd kan jag inte bedöma, hur kraftiga reaktionerna lokalt varit på stängningsbeslutet, men jag tycker hela Dalarna borde varit på fötter för att protestera mot att andra kulturers attityder fått försteg framför svenska bestämmelser. Vi lever ju alla i Sverige och där gäller svenska normer. Även för dom som kommer hit.
fredag 20 juli 2007
Replik på "Rimligt krav?"
Ja, signaturen KOJV, apropå svartvitt är det svårt att driva diskussioner, när motparten nästan alltid tar till ytterligheter för att beskriva olikheter i uppfattning. Jag tycker att myndigheter och andra ofta har en mjuk, och ibland för mjuk, tolkning av regler innan beslut verkställs. Risken för Din befarade flytt till LKAB är nog obefintlig.
Men "vi flytt´ int´"-attityden är varken rättvis eller ekonomiskt möjlig.
Men "vi flytt´ int´"-attityden är varken rättvis eller ekonomiskt möjlig.
Rimligt krav?
Signatur KOJV
Svar till Olle Wickbom den 13 juli:
Du har ju helt rätt i det du skriver, men signaturen Arbetsläger menar inte riktigt som du tror. Diskussionen verkar bli lite väl svartvit i och med ditt inlägg. Förut har man tvingats flytta efter 100 dagar som arbetslös. Det är lagom. Om jag förstått de nya reglerna rätt så ska jag som egenföretagare i datorbranschen tvingas avveckla min firma och flytta till Kiruna för att ta jobb på LKAB redan första dagen som jag inte riktigt klarar att bära mig själv.
Tycker du det är ett rimligt krav på att dra sitt strå till stacken?
Svar till Olle Wickbom den 13 juli:
Du har ju helt rätt i det du skriver, men signaturen Arbetsläger menar inte riktigt som du tror. Diskussionen verkar bli lite väl svartvit i och med ditt inlägg. Förut har man tvingats flytta efter 100 dagar som arbetslös. Det är lagom. Om jag förstått de nya reglerna rätt så ska jag som egenföretagare i datorbranschen tvingas avveckla min firma och flytta till Kiruna för att ta jobb på LKAB redan första dagen som jag inte riktigt klarar att bära mig själv.
Tycker du det är ett rimligt krav på att dra sitt strå till stacken?
fredag 13 juli 2007
Alla måste dra sitt strå till stacken
Svar till "Skall livet vara ett arbetsläger?"
När blev det en rättighet att gå arbetslös på obestämd tid och kanske för evigt, om inga jobb finns att tillgå i närområdet? Är inte "flytta" vad alla människor har fått göra i alla tider, när arbetstillfällena har sinat? Hur många dalkarlar och kullor har inte ryckt upp rötterna för att hiitta jobb på andra platser? Jag känner själv många.
Det här något som arbetsgivarna inte har några specialsynpunkter på, det är däremot en fråga om välfärdens överlevnad. Ingen borde inbilla sig att det räcker att vissa människor jobbar häcken av sig för att dra försorg om dels sig själva och dels dom, som bestämt sig för att "vi flytt´ int´ ", Något arbetsläger är det inte fråga om. Alla måste nu ställa upp i högre grad, om vi i fortsättningen skall ha ett samhälle i positiv utveckling. Det är något som vi skall tacka alliansen för. Fattigdomen blir alls inte lättare att bära bara för att den delas av många.
När blev det en rättighet att gå arbetslös på obestämd tid och kanske för evigt, om inga jobb finns att tillgå i närområdet? Är inte "flytta" vad alla människor har fått göra i alla tider, när arbetstillfällena har sinat? Hur många dalkarlar och kullor har inte ryckt upp rötterna för att hiitta jobb på andra platser? Jag känner själv många.
Det här något som arbetsgivarna inte har några specialsynpunkter på, det är däremot en fråga om välfärdens överlevnad. Ingen borde inbilla sig att det räcker att vissa människor jobbar häcken av sig för att dra försorg om dels sig själva och dels dom, som bestämt sig för att "vi flytt´ int´ ", Något arbetsläger är det inte fråga om. Alla måste nu ställa upp i högre grad, om vi i fortsättningen skall ha ett samhälle i positiv utveckling. Det är något som vi skall tacka alliansen för. Fattigdomen blir alls inte lättare att bära bara för att den delas av många.
fredag 22 juni 2007
Godkänt sätt att försörja sig?
Det har förundrat mig att inga reaktioner hörts eller synts mot tisdagens Uppdrag granskning, där som andrareportage visades hur en kvinna med en ca 15-årig dotter till slut fick ett eget kontrakt på en lägenhet i Allmännyttan. Kvinnan berättade att hon, sedan hon blev gravid för 16 år sedan, inte jobbat en enda dag utan blivit försörjd av samhället med socialbidrag, som tydligen räcker till både mobiltelefon och dator. Något som inte varje fulltidsarbetande har råd med. Och så skulle det tydligen gå till i fortsättningen också. Alltmedan andra jobbar häcken av sig för att få allt att fungera. "Det har blivit slentrian och är bekvämast så" uttryckte hon sig i sin beskrivning av sitt liv.
I ett samhälle, där en sådan livsföring tillåtits bli möjlig, är det inte förvånande att det inte finns resurser att hjälpa dem som verkligen är i behov av social omvårdnad. För damen ifråga är väl sannolikt inte ensam om sin uppfattning om, hur hon kan försörja sig.
I ett samhälle, där en sådan livsföring tillåtits bli möjlig, är det inte förvånande att det inte finns resurser att hjälpa dem som verkligen är i behov av social omvårdnad. För damen ifråga är väl sannolikt inte ensam om sin uppfattning om, hur hon kan försörja sig.
Motsatsen till solidaritet
Det talas mycket om svenskarnas ovilja till samarbete med Nato och då bekräftas traditionen från andra världskriget att låta andra göra det krävande och smutsiga jobbet och själva fega ur, för att sedan dra nytta av det andra har åstadkommit med blod, svett och tårar. Solidaritet är ett stort ord i Sverige, men det har förlorat sin betydelse och kan i dag närmast översättas med egennytta, motsatsen till solidaritet. Ingen vill naturligtvis offra sig själv eller sina nära i konflikter, men skall vi vända ryggen till och överlåta åt andra att ta ansvaret?
tisdag 8 maj 2007
Motsatsen till solidaritet
Det talas mycket om svenskarnas ovilja till samarbete med Nato och då bekräftas traditionen från andra världskriget att låta andra göra det krävande och smutsiga jobbet och själva fega ur, för att sedan dra nytta av det andra har åstadkommit med blod, svett och tårar. Solidaritet är ett stort ord i Sverige, men det har förlorat sin betydelse och kan i dag närmast översättas med egennytta, motsatsen till solidaritet. Ingen vill naturligtvis offra sig själv eller sina nära i konflikter, men skall vi vända ryggen till och överlåta åt andra att ta ansvaret?
lördag 14 april 2007
Småpartiers inflytande
Ja, det är så med små partier. Dom får ofta oproportionerligt stort inflytande. Där är det ju ingen skillnad mellan kd, miljötalibanerna och kommunisterna. Och hade Persson vunnit valet, hade ju båda dom partierna tagits in i regeringen.
Tänka sig, kommunisterna i en svensk regering! Men förresten, s och v är ju bröder och sprungna ur samma ideologi. Målet för båda är detsamma, folkets fullständiga underkastelse, bara vägen dit skiljer.
Nej, frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring, skrev redan biskop Thomas i sin frihetssång. Och han menade, liksom jag gör nu, personlig frihet. Livet är ingen transportsträcka fram till döden. Vi har alla rättigheter att forma både vårt eget liv och skyldighet att bidra till mindre kapablas uppehälle. Och det gör vi bäst i frihet och inte följande något skrivet manifest, genomtrumfat på någon partikongress. Enskilda initiativ, gnuggade mot varandra, prövade, förkastade, ändrade och prövade igen gör samhället levande och utvecklar processerna.
Det är tre och ett halvt år fram till nästa val, och snålskjutsåkare och fuskare får en tuff tid åtminstone fram till dess. Men dom är många och det är inte osannolikt med maktskifte igen. Det är svårt att förstå att någon, som alltid jobbat och gjort rätt för sig, stödjer en politik som uppammar till att åka snålskjuts i st f till arbete. Dom hårt arbetande om några skulle väl propagera för aktivitet och inte för passivitet. Om herr och fru Pettersson, som är i 50 årsåldern och finns på en ort, där företag läggs ner, säger "vi flytt int´", skall dom bli försörjda till dödagar, fiskande och spelande bingo? Har ett samhälle råd med detta? Är det inte billigare att samhället "köper" deras hus och uppmanar dom att flytta dit, där dom har en chans att få jobb?
När det gäller fastighetsskatten är det fullständigt rätt att ändra skatten till en avgift. Det hörs en klagan över att dom, som tjänar mest på avskaffandet av skatten är "direktörerna i Djursholm och Danderyd". Men det är ju fullkomligt naturligt. När skatten infördes var det ju Djursholms- och Danderydsborna som fick den största skattehöjningen. Då får dom naturligtvis störst sänkning, när skatten avskaffas. Fastighetsskatten som sådan är en grotesk skapelse, som ödelägger människors ekonomi och som driver småfolket från det dom har skapat i sitt anletes svett. Till förmån för de som verkligen är rika och har råd. Något som socialdemokraterna borde skämmas för!
Tänka sig, kommunisterna i en svensk regering! Men förresten, s och v är ju bröder och sprungna ur samma ideologi. Målet för båda är detsamma, folkets fullständiga underkastelse, bara vägen dit skiljer.
Nej, frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring, skrev redan biskop Thomas i sin frihetssång. Och han menade, liksom jag gör nu, personlig frihet. Livet är ingen transportsträcka fram till döden. Vi har alla rättigheter att forma både vårt eget liv och skyldighet att bidra till mindre kapablas uppehälle. Och det gör vi bäst i frihet och inte följande något skrivet manifest, genomtrumfat på någon partikongress. Enskilda initiativ, gnuggade mot varandra, prövade, förkastade, ändrade och prövade igen gör samhället levande och utvecklar processerna.
Det är tre och ett halvt år fram till nästa val, och snålskjutsåkare och fuskare får en tuff tid åtminstone fram till dess. Men dom är många och det är inte osannolikt med maktskifte igen. Det är svårt att förstå att någon, som alltid jobbat och gjort rätt för sig, stödjer en politik som uppammar till att åka snålskjuts i st f till arbete. Dom hårt arbetande om några skulle väl propagera för aktivitet och inte för passivitet. Om herr och fru Pettersson, som är i 50 årsåldern och finns på en ort, där företag läggs ner, säger "vi flytt int´", skall dom bli försörjda till dödagar, fiskande och spelande bingo? Har ett samhälle råd med detta? Är det inte billigare att samhället "köper" deras hus och uppmanar dom att flytta dit, där dom har en chans att få jobb?
När det gäller fastighetsskatten är det fullständigt rätt att ändra skatten till en avgift. Det hörs en klagan över att dom, som tjänar mest på avskaffandet av skatten är "direktörerna i Djursholm och Danderyd". Men det är ju fullkomligt naturligt. När skatten infördes var det ju Djursholms- och Danderydsborna som fick den största skattehöjningen. Då får dom naturligtvis störst sänkning, när skatten avskaffas. Fastighetsskatten som sådan är en grotesk skapelse, som ödelägger människors ekonomi och som driver småfolket från det dom har skapat i sitt anletes svett. Till förmån för de som verkligen är rika och har råd. Något som socialdemokraterna borde skämmas för!
tisdag 13 mars 2007
Tonläget är högt
i debatten om genförändring av majs. Det är svårt att förstå upprördheten, när hela läkemedelsforskningen är en gigantisk manipulation av naturen. Att rädda liv är OK, men att föda den överlevande skaran på ett bättre sätt skapar hysteri. Könsförändringen av alligatorerna och vissa andra vattendjur i Florida vet man beror på östrogenutsläpp, men inte hörs några falsettröster för det. Men det är ju politiskt korrekt! Förresten, det kanske är samma krafter som driver motståndet mot majsforskningen som är emot globaliseringen? Det handlar ju om Monsanto i USA.
onsdag 7 mars 2007
Köpstaden Hedemora - en oförlöst vision
Vi läser i dag i Södran, att Hedemora är en skuldfri kommun. Visserligen fattas i dag sex miljoner i budgeten, men det är i alla fall positivt att bo i en kommun, vars ekonomi är i balans. Det statliga stödet till kommunerna varierar från år till år och nästa år kan stödet vara tillräckligt igen. Anledningen till en förvärrad situation i dag är en minskande befolkning. Och just denna minskning är Hedemoras problem.
Det finns i dag en visionär bland oss och det är Anders Goodholm. Han tror på Hedemora och har därför satsat ordentligt på Centrum-Gallerian. Han är besjälad av idén att göra Hedemora till en växande ort, som kan dra till sig köpkraft och leva upp till den slogan, som vi kan läsa på kommunens annonstavla: Köpstaden Hedemora.
I dag är Hedemora tillräckligt stort för att inte betraktas som krisort. Men inte tillräckligt stort för att kunna erbjuda fullservice med möjligheter för den uppväxande generationen att stanna kvar på orten och skaffa sig en karriär. Vi utbildar ungdomar åt andra delar av landet.
Näringslivschefen i Hedemora har nyligen presenterat sin plan för utveckling av staden: Han skall satsa på de befintliga företagen. En nog så ambitiös inriktning. Men därmed punkt och slut. Någon ambition att locka hit nya entreprenörer och etablerade företag lyser med sin frånvaro.
Vid utfrågningen av politiker i höstas framkom, inte minst från politikerna själva, visionen att Hedemora just skulle utvecklas så, att full service, med allt vad därmed menas, kunde erbjudas invånarna. Men några förslag hur det skulle genomföras, kom aldrig fram. Det stannade vid ett läpparnas önskemål.
För att en ordentlig tillväxt skall kunna ske måste, enligt min uppfattning, något eller några verkligt stora etableringar lockas hit. Tänk vilket lyft det skulle bli för Hedemora, om t ex IKEA eller liknande företag kunde intresseras för en anläggning i Hedemora. Då skulle den vision, som så hett åstundades av våra politiker, kunna bli mer än en oförlöst vision. Den skulle kunna bli verklighet. Tiden med Persson-pengar och Wernersson-pengar är förbi. Nu gäller egen utveckling. Och vem ska bearbeta IKEA, om inte näringslivschefen gör det?
torsdag 15 februari 2007
Små barn
bör ha 7-10 övre luftvägsinfektioner per år för att utveckla ett immunförsvar, anser läkare. Men att hävda detta är inte politiskt korrekt. Då hindrar barnet föräldrarna från att gå till jobbet. Bättre anses då vara att ge barnet antibiotika. Korrektheten går alltså före barnets naturliga utveckling.
fredag 9 februari 2007
Sjukvården
Den vårdgaranti, som s och stödpartierna har infört och som skall garantera vård inom 3 månader, är en chimär och egentligen en lögn, avsedd att förvilla och lugna ner en krävande och vårdbehövande befolkning.
Själv har jag ett utslitet knä, som jag fått röntgat och därefter (på mitt initiativ) bedömt av en ortoped inom Capio som skriftligt lämnat omdöme till Falu Lasarett. Detta har resulterat i ett krav från Falun på ytterligare ett bedömningsbesök i Falun. "Väntetiden till mottagningsbesöket beräknas till minst 4 månader, kan eventuellt ta längre tid", säger Faluns torra meddelande. Sedan kan man bara spekulera i väntetiden på operation. Kanske möjligen i slutet av året eller ...? Skulle sådana "garantier" ställas ut på den fria marknaden, skulle de resultera i polisanmälningar.
Så mycket var den "garantin" värd. Och då är jag inte speciellt utsatt. Det finns mycket värre fall.
Själv har jag ett utslitet knä, som jag fått röntgat och därefter (på mitt initiativ) bedömt av en ortoped inom Capio som skriftligt lämnat omdöme till Falu Lasarett. Detta har resulterat i ett krav från Falun på ytterligare ett bedömningsbesök i Falun. "Väntetiden till mottagningsbesöket beräknas till minst 4 månader, kan eventuellt ta längre tid", säger Faluns torra meddelande. Sedan kan man bara spekulera i väntetiden på operation. Kanske möjligen i slutet av året eller ...? Skulle sådana "garantier" ställas ut på den fria marknaden, skulle de resultera i polisanmälningar.
Så mycket var den "garantin" värd. Och då är jag inte speciellt utsatt. Det finns mycket värre fall.
onsdag 7 februari 2007
Vem ska fostra barnen?
Kommentarer till Anna och Simon Anderssons artikel i Södra Dalarnes Tidning 070206 VEM SKA FOSTRA BARNEN?
Jag blev varm inombords när jag läste artikeln ”Vem ska fostra barnen?” Egentligen behöver inte den frågan ställas - svaret är ju uppenbart, men idag är den ändå så osynlig.
Först vill jag bara säga att jag vet och förstår att många föräldrar idag inte har något val, tyvärr.
Jag hade privilegiet att få vara hemma med två barn fram till skolan började, och vi har själva fått höra från våra barn (som nu måste lämna sina barn på dagis) hur mycket dom uppskattat den tiden. Dom har ju någonting att jämföra med. Dom kunde starta dagen i lugnt tempo, t ex lyssna på ”småbarnskvarten” på morgonen, dra sig undan på sitt rum då dom ville vara ensamma, dom fick näringsriktig hemlagad mat, och vi fick överföra vår familjs värderingar på barnen.
Därmed inget negativt sagt om dagisverksamheten, den skall naturligtvis finnas, men det bör finnas valmöjligheter!
Jag vet, då gick det att leva på en lön, det var ingen dans på rosor dock och kraven var heller inte tillnärmelsevis så stora som idag. Men det har smugit sig in en negativ och lite ”att vara märkvärdig”-attityd på dagens syn på egen fostran av våra barn. Det anses nästan som något ”gammaldags” att vilja vara hemma med barnen som ju, som det sägs i artikeln, då får den trygghet och kärlek som självklart bara deras föräldrar kan ge.
Det som idag är politiskt korrekt, d v s i det här fallet båda föräldrarnas tvingande karriärer, är inte alltid genomförbart eller ens lämpligt att genomföra. En sanning som fler borde ta till sig.
Jag säger som dr Phil - ge barnen en röst! Mammor och pappor, gör er hörda för valmöjligheten när det gäller de viktigaste åren för våra småttingar!
Ulla Wickbom
Jag blev varm inombords när jag läste artikeln ”Vem ska fostra barnen?” Egentligen behöver inte den frågan ställas - svaret är ju uppenbart, men idag är den ändå så osynlig.
Först vill jag bara säga att jag vet och förstår att många föräldrar idag inte har något val, tyvärr.
Jag hade privilegiet att få vara hemma med två barn fram till skolan började, och vi har själva fått höra från våra barn (som nu måste lämna sina barn på dagis) hur mycket dom uppskattat den tiden. Dom har ju någonting att jämföra med. Dom kunde starta dagen i lugnt tempo, t ex lyssna på ”småbarnskvarten” på morgonen, dra sig undan på sitt rum då dom ville vara ensamma, dom fick näringsriktig hemlagad mat, och vi fick överföra vår familjs värderingar på barnen.
Därmed inget negativt sagt om dagisverksamheten, den skall naturligtvis finnas, men det bör finnas valmöjligheter!
Jag vet, då gick det att leva på en lön, det var ingen dans på rosor dock och kraven var heller inte tillnärmelsevis så stora som idag. Men det har smugit sig in en negativ och lite ”att vara märkvärdig”-attityd på dagens syn på egen fostran av våra barn. Det anses nästan som något ”gammaldags” att vilja vara hemma med barnen som ju, som det sägs i artikeln, då får den trygghet och kärlek som självklart bara deras föräldrar kan ge.
Det som idag är politiskt korrekt, d v s i det här fallet båda föräldrarnas tvingande karriärer, är inte alltid genomförbart eller ens lämpligt att genomföra. En sanning som fler borde ta till sig.
Jag säger som dr Phil - ge barnen en röst! Mammor och pappor, gör er hörda för valmöjligheten när det gäller de viktigaste åren för våra småttingar!
Ulla Wickbom
onsdag 31 januari 2007
Det sjukaste landet
Allians-regeringen fick sitt mandat på programmet för fler jobb i Sverige. Och fler jobb är ju grunden för, hur vi kommer att må framöver. Det är ett gigantiskt jobb man har tagit på sig för att bryta med den socialdemokratiska kultur som synes stabilt fastväxt i medvetandet hos svenskarna att döma av mediereaktionerna. Det kommer att ta lång tid att åstadkomma några förändringar, även om programmet rivstartats.
Men ännu dröjer naturligtvis resultaten kvar av 65 års socialdemokratisk politik, då svenskarna avslöjat sig vara världens sjukaste folk. Detta torde inte vara sant, eftersom Sverige sedan länge har en mycket hög levnadsstandard och är världsledande tillsammans med USA på satsning på sjukvård. Svenskarna borde vara bland de friskaste i världen, men verkligheten är en annan. Vad beror detta på?
Orsaken är inte en enda. Många förnuftiga förklaringar har presenterats men också många bortförklarande teser har lagts fram. Redan 2001 skrev jag en artikel med mitt bidrag till analys, som sedermera uppdaterad har publicerats i diverse media. När jag i dag läser vad jag skrev, slår det mig hur väl den skulle passa som handlingsprogram för Alliansen.
Här följer min artikel ursprungligen från 2001:
TÄNK OM DET INTE ÄR STRESSEN SOM ÄR ORSAKEN!
Rapporterna om medborgarnas sjukskrivningar och förtidspensionering kommer tätt som ett vårregn. Visserligen minskar sjuktalet något nu, men i stället ökar antalet förtidspensioneringar, och antalet i den kolumnen är nu över 550 000! Och alla analyser anger den politiskt korrekta stressen som orsak till ohälsan.
Men tänk om det inte alls är stressen som är huvudorsaken! Vi orkar ju bevisligen mycket, också under press, om det finns glädje och stimulans inblandad, spetsad med morötter som möjliggör framtidstro.
Tänk, o hädiska tanke, om det är människors känsla av hopplöshet och meningslöshet med tillvaron i ett genomsocialiserat samhälle, som framkallar ohälsan! Känslan av att man inte kan och får påverka sin tillvaro på det sätt man skulle vilja! Känslan av att det inte spelar någon roll hur mycket man anstränger sig eller om man inte anstränger sig alls! Det blir i alla fall ungefär lika mycket eller litet över, egentligen bara lite fickpengar.
Tänk om det är vetskapen om, att man inte kan bestämma över sina barns tillkomst, eftersom detta regleras av ersättningen i föräldraförsäkringen. Vetskapen om att man inte kan bestämma om tillsynen över sina småbarn, när ett extremt högt skatteuttag sätter stopp för egna alternativ och önskemål och prioriterar våra förmyndares generallösning. Vetskapen om att man inte kan bestämma över sina barns skolgång, eftersom den regleras av Skolverket utan hänsyn till barnens egen bakgrund, förmåga och målsättning. Vetskapen om att resultatet av skolans (o)verksamhet för många är en katastrof! Vetskapen om att det förs en arbetsmarknadspolitik som prioriterar tidig avgång ur arbetslivet och hög ersättning i arbetslöshetsförsäkringen i stället för en med inriktning på att jämna marken för nya företag och arbetstillfällen. Tänk om människor har börjat genomskåda propagandan om att arbetslösheten är 4–5 %, när den i själva verket är 20–25 %! Tänk om det är vetskapen om, att sjukvården inte finns när man behöver den, trots att man redan har betalat för att få den, som bidrar till den ohälsa den egentligen skulle undanröja! Och tänk om rädslan att bli gammal och orkeslös och utlämnad åt förmyndarnas godtycke bidrar till att göra oss gamla och orkeslösa i förtid!
Tänk om människor tröttnat på att traska patrull med alla andra i en förment jämlikhetsiver för att uppfylla en socialdemokratisk vision om ett på papperet konstruerat idealsamhälle, ett race genom dagis, Unga Örnar, flumskolan, SSU, facket, PRO och ”äldrevården” för att slutligen bäras ut av Fonus. Tänk om det är så att vi i gemen, för att finna tillvaron meningsfull och inte behöva sjukskriva oss, behöver något som kittlar, stimulerar och utmanar vår kapacitet och kreativitet, utan anklagelser från de styrande om egoism.
Men, det är klart, det är mycket enklare att skylla på stress. Då utmanar man ju inte systemet.
Jag förmodar, att också troende socialister innerst inne inser, att människor inte är byggda för att "tas om hand" och styras igenom sina liv.
Visst finns det många orsaker till människors ohälsa, både den kroppsliga och den själsliga. Och visst finns den negativa stressen med som en orsak. Men till omvårdnaden av den själsliga hälsan hör, att vi alla har möjlighet att påverka våra egna liv i viktiga frågor. Kanske har "omhändertagandet" nu nått vägs ände och fått till resultat en uppgivenhet och hopplöshet, som just utmynnar i psykisk utmattning.
Jag har själv tillräckligt lång erfarenhet av påfrestningar i arbetet genom 50 års verksamhet i näringslivet (från 15 till 65), både som anställd och som egen företagare. Men jag är lycklig nog att tillhöra den generation, som verkat både i "det gamla" och "det nya" samhället, och för oss har det funnits både frihet (utan fotboja) och trygghet (utan styrning). Men också stress, svåra avgöranden och egna felbeslut. Och det är lätt att i dag i backspegeln värdera självstyret som en positiv faktor.
Och, dessutom, har Sverige råd att undvara den kreativitet och kapacitet, som finns inbyggd i ett mycket stort antal av svenskarna? Uppgivna människor utan hopp och framtidstro blir inte entreprenörer. Och utan entreprenörer finns till slut inga jobb att gå till och ingen välfärd att fördela.
Den bästa åtgärden vore sannolikt att ge oss mera makt över våra egna liv.
Men ännu dröjer naturligtvis resultaten kvar av 65 års socialdemokratisk politik, då svenskarna avslöjat sig vara världens sjukaste folk. Detta torde inte vara sant, eftersom Sverige sedan länge har en mycket hög levnadsstandard och är världsledande tillsammans med USA på satsning på sjukvård. Svenskarna borde vara bland de friskaste i världen, men verkligheten är en annan. Vad beror detta på?
Orsaken är inte en enda. Många förnuftiga förklaringar har presenterats men också många bortförklarande teser har lagts fram. Redan 2001 skrev jag en artikel med mitt bidrag till analys, som sedermera uppdaterad har publicerats i diverse media. När jag i dag läser vad jag skrev, slår det mig hur väl den skulle passa som handlingsprogram för Alliansen.
Här följer min artikel ursprungligen från 2001:
TÄNK OM DET INTE ÄR STRESSEN SOM ÄR ORSAKEN!
Rapporterna om medborgarnas sjukskrivningar och förtidspensionering kommer tätt som ett vårregn. Visserligen minskar sjuktalet något nu, men i stället ökar antalet förtidspensioneringar, och antalet i den kolumnen är nu över 550 000! Och alla analyser anger den politiskt korrekta stressen som orsak till ohälsan.
Men tänk om det inte alls är stressen som är huvudorsaken! Vi orkar ju bevisligen mycket, också under press, om det finns glädje och stimulans inblandad, spetsad med morötter som möjliggör framtidstro.
Tänk, o hädiska tanke, om det är människors känsla av hopplöshet och meningslöshet med tillvaron i ett genomsocialiserat samhälle, som framkallar ohälsan! Känslan av att man inte kan och får påverka sin tillvaro på det sätt man skulle vilja! Känslan av att det inte spelar någon roll hur mycket man anstränger sig eller om man inte anstränger sig alls! Det blir i alla fall ungefär lika mycket eller litet över, egentligen bara lite fickpengar.
Tänk om det är vetskapen om, att man inte kan bestämma över sina barns tillkomst, eftersom detta regleras av ersättningen i föräldraförsäkringen. Vetskapen om att man inte kan bestämma om tillsynen över sina småbarn, när ett extremt högt skatteuttag sätter stopp för egna alternativ och önskemål och prioriterar våra förmyndares generallösning. Vetskapen om att man inte kan bestämma över sina barns skolgång, eftersom den regleras av Skolverket utan hänsyn till barnens egen bakgrund, förmåga och målsättning. Vetskapen om att resultatet av skolans (o)verksamhet för många är en katastrof! Vetskapen om att det förs en arbetsmarknadspolitik som prioriterar tidig avgång ur arbetslivet och hög ersättning i arbetslöshetsförsäkringen i stället för en med inriktning på att jämna marken för nya företag och arbetstillfällen. Tänk om människor har börjat genomskåda propagandan om att arbetslösheten är 4–5 %, när den i själva verket är 20–25 %! Tänk om det är vetskapen om, att sjukvården inte finns när man behöver den, trots att man redan har betalat för att få den, som bidrar till den ohälsa den egentligen skulle undanröja! Och tänk om rädslan att bli gammal och orkeslös och utlämnad åt förmyndarnas godtycke bidrar till att göra oss gamla och orkeslösa i förtid!
Tänk om människor tröttnat på att traska patrull med alla andra i en förment jämlikhetsiver för att uppfylla en socialdemokratisk vision om ett på papperet konstruerat idealsamhälle, ett race genom dagis, Unga Örnar, flumskolan, SSU, facket, PRO och ”äldrevården” för att slutligen bäras ut av Fonus. Tänk om det är så att vi i gemen, för att finna tillvaron meningsfull och inte behöva sjukskriva oss, behöver något som kittlar, stimulerar och utmanar vår kapacitet och kreativitet, utan anklagelser från de styrande om egoism.
Men, det är klart, det är mycket enklare att skylla på stress. Då utmanar man ju inte systemet.
Jag förmodar, att också troende socialister innerst inne inser, att människor inte är byggda för att "tas om hand" och styras igenom sina liv.
Visst finns det många orsaker till människors ohälsa, både den kroppsliga och den själsliga. Och visst finns den negativa stressen med som en orsak. Men till omvårdnaden av den själsliga hälsan hör, att vi alla har möjlighet att påverka våra egna liv i viktiga frågor. Kanske har "omhändertagandet" nu nått vägs ände och fått till resultat en uppgivenhet och hopplöshet, som just utmynnar i psykisk utmattning.
Jag har själv tillräckligt lång erfarenhet av påfrestningar i arbetet genom 50 års verksamhet i näringslivet (från 15 till 65), både som anställd och som egen företagare. Men jag är lycklig nog att tillhöra den generation, som verkat både i "det gamla" och "det nya" samhället, och för oss har det funnits både frihet (utan fotboja) och trygghet (utan styrning). Men också stress, svåra avgöranden och egna felbeslut. Och det är lätt att i dag i backspegeln värdera självstyret som en positiv faktor.
Och, dessutom, har Sverige råd att undvara den kreativitet och kapacitet, som finns inbyggd i ett mycket stort antal av svenskarna? Uppgivna människor utan hopp och framtidstro blir inte entreprenörer. Och utan entreprenörer finns till slut inga jobb att gå till och ingen välfärd att fördela.
Den bästa åtgärden vore sannolikt att ge oss mera makt över våra egna liv.
söndag 28 januari 2007
Vem tar hand om de utkastade eleverna?
I en av rikstidningarna i dag söndag oroar sig en rektor i Västerås över vem som tar ansvar för de störande elever, som flyttas från klassen, och han hävdar att hårdare tag är kapitulation.
Det är tur för oss andra att denna rektor inte är läkare och smittskyddsansvarig! Då skulle smittsamma patienter vårdas på allmän sal i st f att flyttas till specialavdelning för särskild vård. Och tur för oss att han inte är brandkapten. I så fall skulle man hålla konferens om orsak och förebyggande åtgärder på brandplatsen alltmedan elden rasade som värst.
Det synes som om rektorn representerar den flummiga (men i grunden välmenande) inställning, som är förhärskande i samhället sedan länge, där man hävdar att alla skall lida för att någon orsakar skada så att inte någon (temporärt) utesluts ur gemenskapen. Denna inställning är lika felaktig nu som den alltid har varit.
Nej, flytta bråkstakarna och behandla dem i en annan miljö. En dålig omgivning med orosandarna kvar blir inte lättare att fördra för att den delas av alla. Det är vi vuxna med våra normer och beteenden som formar barnen. Våra telningar kommer inte överlag att ändra sin stil förrän vi vuxna gör det.
Det är tur för oss andra att denna rektor inte är läkare och smittskyddsansvarig! Då skulle smittsamma patienter vårdas på allmän sal i st f att flyttas till specialavdelning för särskild vård. Och tur för oss att han inte är brandkapten. I så fall skulle man hålla konferens om orsak och förebyggande åtgärder på brandplatsen alltmedan elden rasade som värst.
Det synes som om rektorn representerar den flummiga (men i grunden välmenande) inställning, som är förhärskande i samhället sedan länge, där man hävdar att alla skall lida för att någon orsakar skada så att inte någon (temporärt) utesluts ur gemenskapen. Denna inställning är lika felaktig nu som den alltid har varit.
Nej, flytta bråkstakarna och behandla dem i en annan miljö. En dålig omgivning med orosandarna kvar blir inte lättare att fördra för att den delas av alla. Det är vi vuxna med våra normer och beteenden som formar barnen. Våra telningar kommer inte överlag att ändra sin stil förrän vi vuxna gör det.
onsdag 24 januari 2007
Omdömen = betyg
Jag förstår inte, varför man inom vänstern är så rädd för betyg. Det borde vara positivt för föräldrarna att hela tiden få reda på elevens ställning i undervisningen. Då kan ju ett lyckosamt resultat stimuleras med ytterligare kunskapsutbud, och en eftersläpning visa på behov av extra stöd för att komma ikapp. Att någon kommer efter behöver ju inte bero på dålig förmåga. Den kan ju ha sin grund i sjukdomsfrånvaro eller andra tillfälligheter och sådant kan kompenseras. Annars är det lätt, att okunskap byggs på och blir svår att hämta tillbaka senare. Tillströmningen till Komvux skulle otvivelaktigt minska med kontinuerliga betyg.
Det finns många personer som är uttalat positiva till muntliga omdömen vid föräldrakontakter och liknande, dock är motviljan mot skriftliga betyg massiv. Varför? Är man rädd för att inte få samma positiva omdöme, när informationen sker skriftligt och utan ögonkontakt? Ja, det är naturligtvis lättare för läraren att vara uppriktig, när inga hänsyn till beroende, vän- eller släktskap behöver tas.
Och när det gäller de begåvade eleverna måste dessa få stimulans att gå vidare, både snabbare och till högre nivåer, precis som de mindre begåvade har rätt till extra stöd. Hur ska vi annars kunna skaffa fram den spetskompetens, som är nödvändig för dagens teknik och humaniora, och som skall hävda Sveriges ställning som kunskapsnation? Att, som hittills gjorts, använda universitet och högskolor för att dölja en hög arbetslöshet genom att sänka kraven, är att devalvera utbildningsstandarden och förvisa landet till en lägre divison. Jämlikhet är en orealistisk vänsterdröm. Olikheter kommer alltid att existera, eftersom förutsättningarna varierar. På alla områden. "Fattigdomen är lättare att bära om den delas av alla", lär någon vänsterledare ha sagt. Det är inte så vår värld utvecklas.
Det finns många personer som är uttalat positiva till muntliga omdömen vid föräldrakontakter och liknande, dock är motviljan mot skriftliga betyg massiv. Varför? Är man rädd för att inte få samma positiva omdöme, när informationen sker skriftligt och utan ögonkontakt? Ja, det är naturligtvis lättare för läraren att vara uppriktig, när inga hänsyn till beroende, vän- eller släktskap behöver tas.
Och när det gäller de begåvade eleverna måste dessa få stimulans att gå vidare, både snabbare och till högre nivåer, precis som de mindre begåvade har rätt till extra stöd. Hur ska vi annars kunna skaffa fram den spetskompetens, som är nödvändig för dagens teknik och humaniora, och som skall hävda Sveriges ställning som kunskapsnation? Att, som hittills gjorts, använda universitet och högskolor för att dölja en hög arbetslöshet genom att sänka kraven, är att devalvera utbildningsstandarden och förvisa landet till en lägre divison. Jämlikhet är en orealistisk vänsterdröm. Olikheter kommer alltid att existera, eftersom förutsättningarna varierar. På alla områden. "Fattigdomen är lättare att bära om den delas av alla", lär någon vänsterledare ha sagt. Det är inte så vår värld utvecklas.
måndag 22 januari 2007
Museiavgifterna
En pappa ondgör sig i dag i Svenskan över att "barnen drabbas" av det borttagna fria inträdet till de statliga museerna. Jag undrar vad papporna i Arvidsjaur och Storfors, som aldrig kan besöka det statliga Moderna Museet med sina barn, tycker om att få betala för att stockholmaren pappa Mungenast skall kunna ta med sina barn till museet varannan helg?
söndag 21 januari 2007
Slå inte ihop SPF med PRO
Lars Ulvenstam har dragit igång en debatt om sammanslagning av SPF och PRO och fått medhåll från Ljusterö pensionärsförening. Inläggen pekar på det förhållandet, att landet genomsyras av den socialistiska uppfattningen, också långt in i det borgerliga lägret. Men det finns faktiskt en annan världsuppfattning än den socialistiska. Vi, som inte har socialismen som grund för vår livssyn, arbetar för personlig frihet kopplad till eget ansvar, medan socialismen står för motsatsen, tvång och statligt ansvar. Detta arbete för vår frihetliga syn måste få genomslag långt upp i åldrarna, också när pensionärsföreningarna är vårt naturliga forum. Därför skall SPF hållas fritt från samgående vänsterut.
lördag 20 januari 2007
Nålstickens strategi
Det har gått drygt hundra dagar med den nya regeringen. Och vad har då hänt under smekmånaden, som inte blev någon nådatid? Delvis självförvållad.
Alliansen gick till val på ett gemensamt program, och man kan se en rivstart för det man lovade i valrörelsen och fick ett klart mandat att genomföra av väljarna. Men när nu sanningen om följderna avslöjas, är det inte lika roligt längre. Och man kan i pressen t o m se önskemål om en ”politisk ångervecka”. Följande sin invanda tro att allt negativt bara drabbar ”någon annan”, har väljarna nu konstaterat, att så inte är fallet. Minskad avdragsrätt för fackföreningsavgifter och höjd avgift för arbetslöshetskassan har blivit verklighet för alla. Och det är naturligt, att minskade förmåner upplevs negativt för dom som berörs. Att alla arbetande samtidigt fått en rejäl skattesänkning, som med råge uppväger fördyringarna, förtigs av de flesta.
Och alliansregeringen gör inte denna åtstramning för att dj...as. Den gör det för att få fler i arbete, vilket är positivt både för hälsan hos medborgarna och för samhällets tillväxt. Det har talats mycket om solidaritet under senare år. Men hur solidariskt har det varit att låta somliga jobba och beskattas ohemult högt (med minimalt självbestämmande som följd), vilket synes vara fackets inställning, i st f att dela på ansträngningarna, göra företagande lättare och värt att eftersträva? Men det är naturligtvis lättare att styra medborgarna, när facket förhandlar med ett antal stora företag än att behöva domptera en mängd egensinniga småföretagare.
Pressen är full av negativa omdömen om den nya inriktningen, vilket inte heller förvånar då ca 75 % av journalisterna är vänster. Man använder nålstickens strategi för att slå ner på allt och alla som företräder alliansen eller har en dragning däråt. Och följer därmed den hegemoni, som socialdemokraterna planterat in under sina 65 år vid makten. Man frågar sig hur andra länder, som inte haft detta enpartistyre har klarat sig så bra, att dom ligger före på många områden? Svaret är naturligtvis, att det finns en annan världsuppfattning än den socialdemokratiska.
Alliansen gick till val på ett gemensamt program, och man kan se en rivstart för det man lovade i valrörelsen och fick ett klart mandat att genomföra av väljarna. Men när nu sanningen om följderna avslöjas, är det inte lika roligt längre. Och man kan i pressen t o m se önskemål om en ”politisk ångervecka”. Följande sin invanda tro att allt negativt bara drabbar ”någon annan”, har väljarna nu konstaterat, att så inte är fallet. Minskad avdragsrätt för fackföreningsavgifter och höjd avgift för arbetslöshetskassan har blivit verklighet för alla. Och det är naturligt, att minskade förmåner upplevs negativt för dom som berörs. Att alla arbetande samtidigt fått en rejäl skattesänkning, som med råge uppväger fördyringarna, förtigs av de flesta.
Och alliansregeringen gör inte denna åtstramning för att dj...as. Den gör det för att få fler i arbete, vilket är positivt både för hälsan hos medborgarna och för samhällets tillväxt. Det har talats mycket om solidaritet under senare år. Men hur solidariskt har det varit att låta somliga jobba och beskattas ohemult högt (med minimalt självbestämmande som följd), vilket synes vara fackets inställning, i st f att dela på ansträngningarna, göra företagande lättare och värt att eftersträva? Men det är naturligtvis lättare att styra medborgarna, när facket förhandlar med ett antal stora företag än att behöva domptera en mängd egensinniga småföretagare.
Pressen är full av negativa omdömen om den nya inriktningen, vilket inte heller förvånar då ca 75 % av journalisterna är vänster. Man använder nålstickens strategi för att slå ner på allt och alla som företräder alliansen eller har en dragning däråt. Och följer därmed den hegemoni, som socialdemokraterna planterat in under sina 65 år vid makten. Man frågar sig hur andra länder, som inte haft detta enpartistyre har klarat sig så bra, att dom ligger före på många områden? Svaret är naturligtvis, att det finns en annan världsuppfattning än den socialdemokratiska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)