Törs rörelsen utmana sig själv?

På dagens ledarsida i Dalarnas Tidningar har Lars-Eric Hammarqvist funderingar om, varifrån vänstern skall hämta inspiration till sin fortsatta utveckling. Och frågan är berättigad.

”Den innersta vänsterpolitiska drivkraften är att skapa förutsättningar för människans frigörelse. Den spännande frågan är om flera av våra trygghetssystem, vilka konstruerats för att skapa frigörelse egentligen skapat passivitet och beroende”, skriver L.EH.

Och det är väl just kärnfrågan i vänsterns utveckling.

På vilket sätt menar vänstern att människan kan frigöras, när hela tillvaron för den enskilde byggts upp runt centralstyrning, som omöjliggör någon enskild frigörelse. Möjligen kan den enskilde utnyttja "friheten" och bli ombudsman i facket med uppgift att ingå i den grupp, som just skall hålla i centralstyrningen av den enskilda människan. ”Ut och jobba” har varit parollen, ”så tar vi, d v s centralt, hand om barnens uppfostran och skola, vi tar hand om Er när Ni blir sjuka och vi tar hand om Er när Ni blir gamla och orkeslösa”. Hur ”fri” blir människan i det samhället? Vilken typ av frihet talar vänstern om?

Det är just passivitet och beroende som blir resultatet, när vänsterns modell praktiseras. Om vi är fastlåsta i ett samhällssystem av nuvarande modell, där mycket få människor, och speciellt barnfamiljer, med egna (också utökade) insatser i någon större grad kan förbättra sin egen situation, blir resultatet uppgivenhet om förändringar, och uppfinningsrikedom och ansträngningar läggs i stället på taktik för att maximera den egna utdelningen från systemet. Och det är just det vi ser nu när det fuskas och överutnyttjas på olika håll.

Socialdemokratin utnyttjar inte den dynamiska mångfaldens krafter och skapar därigenom för många fripassagerare. Här kan L-E H göra en insats.