Du väljer att kommentera något jag aldrig har avsettt. Jag skriver: "Du är ursäktad för Din ungdom att Du inte kommer ihåg saker, som ligger några år tillbaka i tiden ..." Det är något helt annat än vad Du reagerar på. Jag erkänner gärna att jag inte känner till ungdomskulturen i dag, som Du gör. Det får Du gärna skylla på min ålder. Jag har aldrig ifrågasatt, att alla har rätt till åsikter. Men officiella personer får finna sig i kritik för åsikterna. Speciellt om en del av skeendet utelämnas och man låtsas som om vi finns i den bästa av världar.
Men Du kommenterar inte med ett ord det, som var huvudbudskapet i mitt inlägg, nämligen att invandringen är en mycket hård belastning på landets ekonomi. Alltmedan landets äldre och gamla får allt sämre omsorg. Till detta finns inga pengar, men det hörs aldrig ett knyst om brist i kassan för invandringen och anhöriginvandringen.
När det gäller inställning och attityder kan ingen begära, att svenskarna på kort tid skall acceptera ett multikulturellt samhälle, som i de flesta fall inte har någon anknytning till vår invanda kultur och våra mönster. Invandrargrupper kräver t o m särlagstiftning i t ex äktenskapsfrågor. Då kan man knappast säga att den, som kommer som hit, kommer på värdens villkor. Dom som har flytt sitt land och valt att komma till Sverige, får finna sig i våra regler och lagar. Där skall inte vi anpassa oss, åtminstone inte på kort sikt. I många fall har dom som kommer hit ochså en vidrig kvinnosyn, som är värd att kommentera, men som praktiskt taget aldrig får det kolumnutrymme, som de positiva och bekymmerslösa /-fria omdömena får. Där kan man ana kopplingen till det politiskt korrekta.
tisdag 30 oktober 2007
Pernilla Ohlin replikerar Har vi råd ...
Du skriver att jag är ursäktad för min ungdom. Det behövs inte eftersom jag inte ber om ursäkt för den. Snarare försöker du att omyndigförklara mig. Alla har rätt till åsikter, oavsett ålder, kön eller etnicitet. Hur skulle det vara, om jag ursäktade dig för din ålderdom?
Det märks att invandrarfrågan handlar om inställning och attityd. Att påstå att ingen kommer att anställa en kvinna med sjal, är att bidra till en samhällsklimat där många invandrare i dag (och svenskar för den delen) görs bidragsberoende på grund stängda dörrar in i arbetslivet. Alarmerande.
Det märks att invandrarfrågan handlar om inställning och attityd. Att påstå att ingen kommer att anställa en kvinna med sjal, är att bidra till en samhällsklimat där många invandrare i dag (och svenskar för den delen) görs bidragsberoende på grund stängda dörrar in i arbetslivet. Alarmerande.
Har vi råd att inte ta emot invandrare ...
frågar Pernilla Ohlin i en ledarkolumn i Dalarnas Tidningar. Och jag svarar:
Det är infamt att låtsas, som om invandringen inte kostar Sverige mycket pengar. Av de mångtusende som söker sig till Sverige och får tillständ att stanna, är det en bråkdel som kan försörja sig själv från början. De fullutbildade dataingenjörer Du nämner är inte särskilt många av de hundratusentals "flyktingar" och flyktingar, som söker sig hit.
Och till detta kommer familjemedlemmarna. När det gäller hustrun, som i muslimfallet är klädd på österländskt vis, kommer ingen att anställa henne, eftersom denna klädsel och livsstil upplevs som utmanande och inte acceptabel i svenskt kultur- och affärsliv. Alltså blir vi bundna vid att bidragsförsörja henne för all framtid. När det gäller barnen ligger hela utbildningen framför dom, inkluderat skola, tolkhjälp, hälso- och sjukvård, barnbidrag, studiebidrag m m. När det gäller anhöriginvandringen kommer dessa äldre aldrig någonsin att göra ett handtag för att försörja sig själva eller bidra till samhället. Men dom får nyttja all den välfärd som etniska svenskar har arbetat ett helt liv för att få del av.
Att påstå att detta inte är en belastning på landets ekonomi är inte bara infamt, det är osant och ohederligt att uttrycka detta. Samtidigt som omsorgen dras ner för de åldringar, som med all sin förmåga har gjort sin insats för det som vi i dag benämner välfärd. Vi kommer med indignation i hjärtat ihåg, när äldre på ett äldreboende skulle få sin ranson av ägg nedskuren till ett halvt i st f ett helt. Av besparingsskäl.
Du är ursäktad för Din ungdom att Du inte kommer ihåg saker, som ligger några år tillbaka i tiden, men Du borde kunna iaktta, att det numera aldrig ifrågasätts några pengar till invandringen. Till denna finns alltid pengar, hur många som än kommer hit. Medan det alltid går att spara in något på äldreomsorgen.
Det är infamt att låtsas, som om invandringen inte kostar Sverige mycket pengar. Av de mångtusende som söker sig till Sverige och får tillständ att stanna, är det en bråkdel som kan försörja sig själv från början. De fullutbildade dataingenjörer Du nämner är inte särskilt många av de hundratusentals "flyktingar" och flyktingar, som söker sig hit.
Och till detta kommer familjemedlemmarna. När det gäller hustrun, som i muslimfallet är klädd på österländskt vis, kommer ingen att anställa henne, eftersom denna klädsel och livsstil upplevs som utmanande och inte acceptabel i svenskt kultur- och affärsliv. Alltså blir vi bundna vid att bidragsförsörja henne för all framtid. När det gäller barnen ligger hela utbildningen framför dom, inkluderat skola, tolkhjälp, hälso- och sjukvård, barnbidrag, studiebidrag m m. När det gäller anhöriginvandringen kommer dessa äldre aldrig någonsin att göra ett handtag för att försörja sig själva eller bidra till samhället. Men dom får nyttja all den välfärd som etniska svenskar har arbetat ett helt liv för att få del av.
Att påstå att detta inte är en belastning på landets ekonomi är inte bara infamt, det är osant och ohederligt att uttrycka detta. Samtidigt som omsorgen dras ner för de åldringar, som med all sin förmåga har gjort sin insats för det som vi i dag benämner välfärd. Vi kommer med indignation i hjärtat ihåg, när äldre på ett äldreboende skulle få sin ranson av ägg nedskuren till ett halvt i st f ett helt. Av besparingsskäl.
Du är ursäktad för Din ungdom att Du inte kommer ihåg saker, som ligger några år tillbaka i tiden, men Du borde kunna iaktta, att det numera aldrig ifrågasätts några pengar till invandringen. Till denna finns alltid pengar, hur många som än kommer hit. Medan det alltid går att spara in något på äldreomsorgen.
onsdag 17 oktober 2007
Ulf Nilsons kolumn i Expressen 18 sept 2007
En mycket sann och tänkvärd artikel
Vi gör revolt i familjefrågan
Är Sverige på väg mot en revolution - oblodig men omvälvande? Jag vågar inte svara ja på frågan. Inte än.
Vi får vänta några år, men faktum är att alliansregeringen, nästan i smyg, kan ha tagit det första steget mot ett nytt Sverige.
Det jag syftar på är givetvis vårdnadsbidraget, 3 000 i månaden (skattefritt) till den som väljer att stanna hemma med sin bebis. Vårdnadsbidraget är ett steg mot större valfrihet - sen årtionden en bristvara i vårt genomreglerade land. Det är också ett sätt att återuppfinna familjen, så länge utrotningshotad.
Låt mig ge lite bakgrund.
Redan på 30-talet gjorde folkhemmets ledande ideologer, i första hand den hemska Alva Myrdal, klart att familjen var av ondo. Barn borde från allra första början uppfostras kollektivt, professionellt. Det blev
som Elise Claeson skriver i sin underbara lilla bok "Mamma@Home":
"I Sverige ville staten fostra barnen och därför behövdes en ny sorts mammor, en sort som hade starkare band till ideologin än till barnen. Samhällsmamman var ett ideologiskt proffs, som gjordes till norm för
moderskapet ... Vanliga mammor störde utopin med sin amatörmässiga känslosamma anknytning till barnet".
Bittra ord, men sanna! Ideologerna, farbröder, lika väl som tanter, men alltid socialister, ville skapa en ny människa, anpassad till kollektivet, lydig staten. Man ville (behöver det sägas?) ta kontroll. För givetvis, det förstår ju den dummaste, bör man uppfostra folk att tänka och handla rätt från början, så slipper man tvinga dem (så mycket).
Det avgörande steget togs först några årtionden senare, närmare bestämt 1971.Då genomdrev Olof Palme lagen om särbeskattning. Avsikten var att locka (somliga skulle säga tvinga) mammorna ut i förvärvslivet. Det funkade bra för många, men ohyggligt illa för andra. Inte minst barnen av den enkla anledningen att barn mår bäst om mamma (ja, just m a m m al) är hemma de första åren.
Sverige blev, som socialisterna alltid önskat, ett likriktat land. "Alla", alltså den stora majoriteten, var tvungna att jobba i industri eller förvaltning, i tjejernas fall inte minst i barn- eller åldringsvård. Det blev, med ett slängigt, men inte helt osant uttryck "viktigare att jobba på dagis och ta hand om andras barn än att vara hemma och ta hand om sina egna." Den mjuka diktatur som så länge präglat landet bestämde att det var mer eller mindre kriminellt att vara hemmafru, "hemmahora" som somliga sa. Sverige blev det land där "man ska tro det som Svensson tror och inte skilja sig från mängden" . Alla problem formulerades centralt av den politiska eliten och oppositionen, tja den jamade med.
Likriktning föder, underbart nog, alltid revolt. I Sverige kan vi spåra en sådan revolt i sjukskrivningsstatistiken. Under en följd av år har det gått tre sjukskrivna tjejer på en sjukskriven man. Ofta har det handlat om "vård av sjukt barn" och mycket har varit ren bluff, men också ett sätt - av nödtvång bedrägligt - att ta tillbaka en del av den famljetid man berövats.
Runtom i landet har det så småningom vuxit fram en öppen och hederlig revolt just i familjefrågan och koncentrerad på vårdnadsbidrag - mamma hemma under de viktigaste åren. Valfrihet istället för tvång.
Äntligen!
Vi gör revolt i familjefrågan
Är Sverige på väg mot en revolution - oblodig men omvälvande? Jag vågar inte svara ja på frågan. Inte än.
Vi får vänta några år, men faktum är att alliansregeringen, nästan i smyg, kan ha tagit det första steget mot ett nytt Sverige.
Det jag syftar på är givetvis vårdnadsbidraget, 3 000 i månaden (skattefritt) till den som väljer att stanna hemma med sin bebis. Vårdnadsbidraget är ett steg mot större valfrihet - sen årtionden en bristvara i vårt genomreglerade land. Det är också ett sätt att återuppfinna familjen, så länge utrotningshotad.
Låt mig ge lite bakgrund.
Redan på 30-talet gjorde folkhemmets ledande ideologer, i första hand den hemska Alva Myrdal, klart att familjen var av ondo. Barn borde från allra första början uppfostras kollektivt, professionellt. Det blev
som Elise Claeson skriver i sin underbara lilla bok "Mamma@Home":
"I Sverige ville staten fostra barnen och därför behövdes en ny sorts mammor, en sort som hade starkare band till ideologin än till barnen. Samhällsmamman var ett ideologiskt proffs, som gjordes till norm för
moderskapet ... Vanliga mammor störde utopin med sin amatörmässiga känslosamma anknytning till barnet".
Bittra ord, men sanna! Ideologerna, farbröder, lika väl som tanter, men alltid socialister, ville skapa en ny människa, anpassad till kollektivet, lydig staten. Man ville (behöver det sägas?) ta kontroll. För givetvis, det förstår ju den dummaste, bör man uppfostra folk att tänka och handla rätt från början, så slipper man tvinga dem (så mycket).
Det avgörande steget togs först några årtionden senare, närmare bestämt 1971.Då genomdrev Olof Palme lagen om särbeskattning. Avsikten var att locka (somliga skulle säga tvinga) mammorna ut i förvärvslivet. Det funkade bra för många, men ohyggligt illa för andra. Inte minst barnen av den enkla anledningen att barn mår bäst om mamma (ja, just m a m m al) är hemma de första åren.
Sverige blev, som socialisterna alltid önskat, ett likriktat land. "Alla", alltså den stora majoriteten, var tvungna att jobba i industri eller förvaltning, i tjejernas fall inte minst i barn- eller åldringsvård. Det blev, med ett slängigt, men inte helt osant uttryck "viktigare att jobba på dagis och ta hand om andras barn än att vara hemma och ta hand om sina egna." Den mjuka diktatur som så länge präglat landet bestämde att det var mer eller mindre kriminellt att vara hemmafru, "hemmahora" som somliga sa. Sverige blev det land där "man ska tro det som Svensson tror och inte skilja sig från mängden" . Alla problem formulerades centralt av den politiska eliten och oppositionen, tja den jamade med.
Likriktning föder, underbart nog, alltid revolt. I Sverige kan vi spåra en sådan revolt i sjukskrivningsstatistiken. Under en följd av år har det gått tre sjukskrivna tjejer på en sjukskriven man. Ofta har det handlat om "vård av sjukt barn" och mycket har varit ren bluff, men också ett sätt - av nödtvång bedrägligt - att ta tillbaka en del av den famljetid man berövats.
Runtom i landet har det så småningom vuxit fram en öppen och hederlig revolt just i familjefrågan och koncentrerad på vårdnadsbidrag - mamma hemma under de viktigaste åren. Valfrihet istället för tvång.
Äntligen!
..... finns radio och tv som är fri från kommersiell och politisk påverkan
... säger en broschyr som kommit från Radiotjänst med TV-licensräkningen. Uttalandet är såväl naivt som felaktigt. När blev medarbetare i SR och SVT neutrala i sin yrkesutövning? Hur kan samma medarbetare att ha en uppfattning i bakhuvudet som privatpersoner, och sedan lämna denna utan avseende, när dom träder in i sin yrkesroll? Har inte Björn Elmbrant, Jarl Alfredius, K G Bergström och Kicki Hultin m fl en politisk uppfattning, som måste färga deras professionella roll, när dom uttalar sig, gör reportage e dyl? Hade dom inte det, vore dom mycket unika och på gränsen till självutplånande. Så långt politisk påverkan.
När det gäller den kommersiella påverkan är det naturligtvis vanskligt att komma med påståenden. Men, för att ta ett exempel, när man lyssnar på musikvalet för olika program infinner sig tvivlet på frihet från kommersialism, när urvalet praktiskt taget uteslutande är taget från de aktuella säljande musiklistorna. Det ligger snubblande nära att tro att listrepresentanter tillåtits ha ett finger med i spelet.
Radiotjänst borde alltså sluta med sin naiva och felaktiga reklamslogan och pusha för public service med andra argument.
När det gäller den kommersiella påverkan är det naturligtvis vanskligt att komma med påståenden. Men, för att ta ett exempel, när man lyssnar på musikvalet för olika program infinner sig tvivlet på frihet från kommersialism, när urvalet praktiskt taget uteslutande är taget från de aktuella säljande musiklistorna. Det ligger snubblande nära att tro att listrepresentanter tillåtits ha ett finger med i spelet.
Radiotjänst borde alltså sluta med sin naiva och felaktiga reklamslogan och pusha för public service med andra argument.
Pensionsdebatten i Dalarnas Tidningar
Det sker en mycket intressant och livlig debatt i Dalarnas Tidningar om pensionen, sedan Karin Rosenkrantz uttalat sig om beskattningen av dagens pensionärer och den uteblivna återställningen av värdet på pensionerna. SPI utpekas av henne som ett enfrågeparti utan berättigande.
Hot är ett erkänt effektivt sätt att driva på en fråga i en bestämd riktning. Att SPI driver en fråga och är ett enfrågeparti finns en klar mening med. Alla försök att återställa pensionernas värde har nonchalerats. Nedskrivningen av pensionernas värde var ett tillfälligt "lån" från statens sida. Och lån skall återbetalas. Att kalla detta för ett särintresse är inte anständigt.
Det ligger något i Nils Henriks åsikt att den något högre beskattningen av icke arbetande vore mer accepterad, om pensionerna hade återställts. Men att bli utsatta för både det ena och det andra blir för mycket. Och att, som Rosenkrantz gjorde, hänvisa till att nuvarande generation betalar till sin egen pension, är inte tillämpligt på oss. Vi lever efter den gamla regeln, att vår pension betalas av kommande generation. Och att morgondagens pensionärer får betala dubbelt utsades klart i den nya pensionsöverenskommelsen. Pensionen är för alla uppskjuten lön och ingen allmosa.
Hot är ett erkänt effektivt sätt att driva på en fråga i en bestämd riktning. Att SPI driver en fråga och är ett enfrågeparti finns en klar mening med. Alla försök att återställa pensionernas värde har nonchalerats. Nedskrivningen av pensionernas värde var ett tillfälligt "lån" från statens sida. Och lån skall återbetalas. Att kalla detta för ett särintresse är inte anständigt.
Det ligger något i Nils Henriks åsikt att den något högre beskattningen av icke arbetande vore mer accepterad, om pensionerna hade återställts. Men att bli utsatta för både det ena och det andra blir för mycket. Och att, som Rosenkrantz gjorde, hänvisa till att nuvarande generation betalar till sin egen pension, är inte tillämpligt på oss. Vi lever efter den gamla regeln, att vår pension betalas av kommande generation. Och att morgondagens pensionärer får betala dubbelt utsades klart i den nya pensionsöverenskommelsen. Pensionen är för alla uppskjuten lön och ingen allmosa.
Varför smälte inlandsisen
Alltmedan det spekuleras om Nobels Fredspris skall tilldelas en person inom klimatsektorn borde någon för trovärdighetens skull förklara, varför inlandsisen en gång smälte. Det var under en tid, då inga mänskliga aktiviteter påverkade klimatet. Ändå blev det varmare och så pass mycket varmare, att flera kilometer tjock is försvann. Kan dagens katastrofkramare / levnadsstandardspessimister / skattehöjare ha misstagit sig?
fredag 12 oktober 2007
Högskolan fördubblades Svar till Olle Wickbom den 6 oktober
Olle Wickbom undrar vilken effekt utskicket av Högskolans utbildningskatalog till hushållen i Dalarna för sju år sedan har haft.
Eftersom jag var rektor under perioden 1997-2003 kan jag berätta att antalet studenter då fördubblades från 5 000 till 10 000.
Särskilt glädjande var det att Högskolan Dalarna blev hela länets angelägenhet. Vi vet att rekryteringen till högskolestudier ofta börjar hemma vid middagsbordet. Katalogen är ett mycket bra underlag när man ska bestämma sig.
Ekonomin i högskolan Dalarna utvecklades också positivt under den här tiden, inte minst genom lyckade satsningar på materialteknik, vård och media.
Jag kan nämna att högskolans myndighetskapital i slutet av 2003 var plus 25 miljoner kronor, en förbättring med 45 miljoner kronor jämfört med sex år tidigare.
Kostnaden för en enskild marknadsföringsinsats ska sättas i ett sådant sammanhang, inte ryckas loss från det.
Leif Borgert
Kommentar: Varför är då ekonomin för Högskolan Dalarna nu år 2007 så usel som det sägs?
Eftersom jag var rektor under perioden 1997-2003 kan jag berätta att antalet studenter då fördubblades från 5 000 till 10 000.
Särskilt glädjande var det att Högskolan Dalarna blev hela länets angelägenhet. Vi vet att rekryteringen till högskolestudier ofta börjar hemma vid middagsbordet. Katalogen är ett mycket bra underlag när man ska bestämma sig.
Ekonomin i högskolan Dalarna utvecklades också positivt under den här tiden, inte minst genom lyckade satsningar på materialteknik, vård och media.
Jag kan nämna att högskolans myndighetskapital i slutet av 2003 var plus 25 miljoner kronor, en förbättring med 45 miljoner kronor jämfört med sex år tidigare.
Kostnaden för en enskild marknadsföringsinsats ska sättas i ett sådant sammanhang, inte ryckas loss från det.
Leif Borgert
Kommentar: Varför är då ekonomin för Högskolan Dalarna nu år 2007 så usel som det sägs?
lördag 6 oktober 2007
Högskolan Dalarnas ekonomi
Driftsekonomin för Högskolan Dalarna är usel, sägs det upprepade gånger.
Det finns anledning att påminna om, att högskoleledningen så sent som år 2000 ansåg sig ha så god ekonomi, att den urskillningslöst delade ut de 182 000 upptryckta exemplaren av sin programkatalog till alla hushåll inom upptagningsområdet.Till en (av mig den 11 februari 2000 i Dalarnas Tidningar) uppskattad kostnad av cirka 4 000 000 kronor. Och man inbillade sig att man den vägen skulle kunna rekrytera studenter till högskolan. Enligt rektorn studerade 7 000 personer år 2000 på Högskolan Dalarna, inräknat alla, naturligtvis även dem som bara hastigt är in och vänder.
Hur många är det i dag, efter en så professionell kampanj.
Det finns anledning att påminna om, att högskoleledningen så sent som år 2000 ansåg sig ha så god ekonomi, att den urskillningslöst delade ut de 182 000 upptryckta exemplaren av sin programkatalog till alla hushåll inom upptagningsområdet.Till en (av mig den 11 februari 2000 i Dalarnas Tidningar) uppskattad kostnad av cirka 4 000 000 kronor. Och man inbillade sig att man den vägen skulle kunna rekrytera studenter till högskolan. Enligt rektorn studerade 7 000 personer år 2000 på Högskolan Dalarna, inräknat alla, naturligtvis även dem som bara hastigt är in och vänder.
Hur många är det i dag, efter en så professionell kampanj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)