Det har förundrat mig att inga reaktioner hörts eller synts mot tisdagens Uppdrag granskning, där som andrareportage visades hur en kvinna med en ca 15-årig dotter till slut fick ett eget kontrakt på en lägenhet i Allmännyttan. Kvinnan berättade att hon, sedan hon blev gravid för 16 år sedan, inte jobbat en enda dag utan blivit försörjd av samhället med socialbidrag, som tydligen räcker till både mobiltelefon och dator. Något som inte varje fulltidsarbetande har råd med. Och så skulle det tydligen gå till i fortsättningen också. Alltmedan andra jobbar häcken av sig för att få allt att fungera. "Det har blivit slentrian och är bekvämast så" uttryckte hon sig i sin beskrivning av sitt liv.
I ett samhälle, där en sådan livsföring tillåtits bli möjlig, är det inte förvånande att det inte finns resurser att hjälpa dem som verkligen är i behov av social omvårdnad. För damen ifråga är väl sannolikt inte ensam om sin uppfattning om, hur hon kan försörja sig.
