Det sjukaste landet

Allians-regeringen fick sitt mandat på programmet för fler jobb i Sverige. Och fler jobb är ju grunden för, hur vi kommer att må framöver. Det är ett gigantiskt jobb man har tagit på sig för att bryta med den socialdemokratiska kultur som synes stabilt fastväxt i medvetandet hos svenskarna att döma av mediereaktionerna. Det kommer att ta lång tid att åstadkomma några förändringar, även om programmet rivstartats.

Men ännu dröjer naturligtvis resultaten kvar av 65 års socialdemokratisk politik, då svenskarna avslöjat sig vara världens sjukaste folk. Detta torde inte vara sant, eftersom Sverige sedan länge har en mycket hög levnadsstandard och är världsledande tillsammans med USA på satsning på sjukvård. Svenskarna borde vara bland de friskaste i världen, men verkligheten är en annan. Vad beror detta på?

Orsaken är inte en enda. Många förnuftiga förklaringar har presenterats men också många bortförklarande teser har lagts fram. Redan 2001 skrev jag en artikel med mitt bidrag till analys, som sedermera uppdaterad har publicerats i diverse media. När jag i dag läser vad jag skrev, slår det mig hur väl den skulle passa som handlingsprogram för Alliansen.


Här följer min artikel ursprungligen från 2001:


TÄNK OM DET INTE ÄR STRESSEN SOM ÄR ORSAKEN!

Rapporterna om medborgarnas sjukskrivningar och förtidspensionering kommer tätt som ett vårregn. Visserligen minskar sjuktalet något nu, men i stället ökar antalet förtidspensioneringar, och antalet i den kolumnen är nu över 550 000! Och alla analyser anger den politiskt korrekta stressen som orsak till ohälsan.

Men tänk om det inte alls är stressen som är huvudorsaken! Vi orkar ju bevisligen mycket, också under press, om det finns glädje och stimulans inblandad, spetsad med morötter som möjliggör framtidstro.
Tänk, o hädiska tanke, om det är människors känsla av hopplöshet och meningslöshet med tillvaron i ett genomsocialiserat samhälle, som framkallar ohälsan! Känslan av att man inte kan och får påverka sin tillvaro på det sätt man skulle vilja! Känslan av att det inte spelar någon roll hur mycket man anstränger sig eller om man inte anstränger sig alls! Det blir i alla fall ungefär lika mycket eller litet över, egentligen bara lite fickpengar.

Tänk om det är vetskapen om, att man inte kan bestämma över sina barns tillkomst, eftersom detta regleras av ersättningen i föräldraförsäkringen. Vetskapen om att man inte kan bestämma om tillsynen över sina småbarn, när ett extremt högt skatteuttag sätter stopp för egna alternativ och önskemål och prioriterar våra förmyndares generallösning. Vetskapen om att man inte kan bestämma över sina barns skolgång, eftersom den regleras av Skolverket utan hänsyn till barnens egen bakgrund, förmåga och målsättning. Vetskapen om att resultatet av skolans (o)verksamhet för många är en katastrof! Vetskapen om att det förs en arbetsmarknadspolitik som prioriterar tidig avgång ur arbetslivet och hög ersättning i arbetslöshetsförsäkringen i stället för en med inriktning på att jämna marken för nya företag och arbetstillfällen. Tänk om människor har börjat genomskåda propagandan om att arbetslösheten är 4–5 %, när den i själva verket är 20–25 %! Tänk om det är vetskapen om, att sjukvården inte finns när man behöver den, trots att man redan har betalat för att få den, som bidrar till den ohälsa den egentligen skulle undanröja! Och tänk om rädslan att bli gammal och orkeslös och utlämnad åt förmyndarnas godtycke bidrar till att göra oss gamla och orkeslösa i förtid!

Tänk om människor tröttnat på att traska patrull med alla andra i en förment jämlikhetsiver för att uppfylla en socialdemokratisk vision om ett på papperet konstruerat idealsamhälle, ett race genom dagis, Unga Örnar, flumskolan, SSU, facket, PRO och ”äldrevården” för att slutligen bäras ut av Fonus. Tänk om det är så att vi i gemen, för att finna tillvaron meningsfull och inte behöva sjukskriva oss, behöver något som kittlar, stimulerar och utmanar vår kapacitet och kreativitet, utan anklagelser från de styrande om egoism.

Men, det är klart, det är mycket enklare att skylla på stress. Då utmanar man ju inte systemet.

Jag förmodar, att också troende socialister innerst inne inser, att människor inte är byggda för att "tas om hand" och styras igenom sina liv.

Visst finns det många orsaker till människors ohälsa, både den kroppsliga och den själsliga. Och visst finns den negativa stressen med som en orsak. Men till omvårdnaden av den själsliga hälsan hör, att vi alla har möjlighet att påverka våra egna liv i viktiga frågor. Kanske har "omhändertagandet" nu nått vägs ände och fått till resultat en uppgivenhet och hopplöshet, som just utmynnar i psykisk utmattning.

Jag har själv tillräckligt lång erfarenhet av påfrestningar i arbetet genom 50 års verksamhet i näringslivet (från 15 till 65), både som anställd och som egen företagare. Men jag är lycklig nog att tillhöra den generation, som verkat både i "det gamla" och "det nya" samhället, och för oss har det funnits både frihet (utan fotboja) och trygghet (utan styrning). Men också stress, svåra avgöranden och egna felbeslut. Och det är lätt att i dag i backspegeln värdera självstyret som en positiv faktor.

Och, dessutom, har Sverige råd att undvara den kreativitet och kapacitet, som finns inbyggd i ett mycket stort antal av svenskarna? Uppgivna människor utan hopp och framtidstro blir inte entreprenörer. Och utan entreprenörer finns till slut inga jobb att gå till och ingen välfärd att fördela.

Den bästa åtgärden vore sannolikt att ge oss mera makt över våra egna liv.

Vem tar hand om de utkastade eleverna?

I en av rikstidningarna i dag söndag oroar sig en rektor i Västerås över vem som tar ansvar för de störande elever, som flyttas från klassen, och han hävdar att hårdare tag är kapitulation.

Det är tur för oss andra att denna rektor inte är läkare och smittskyddsansvarig! Då skulle smittsamma patienter vårdas på allmän sal i st f att flyttas till specialavdelning för särskild vård. Och tur för oss att han inte är brandkapten. I så fall skulle man hålla konferens om orsak och förebyggande åtgärder på brandplatsen alltmedan elden rasade som värst.

Det synes som om rektorn representerar den flummiga (men i grunden välmenande) inställning, som är förhärskande i samhället sedan länge, där man hävdar att alla skall lida för att någon orsakar skada så att inte någon (temporärt) utesluts ur gemenskapen. Denna inställning är lika felaktig nu som den alltid har varit.

Nej, flytta bråkstakarna och behandla dem i en annan miljö. En dålig omgivning med orosandarna kvar blir inte lättare att fördra för att den delas av alla. Det är vi vuxna med våra normer och beteenden som formar barnen. Våra telningar kommer inte överlag att ändra sin stil förrän vi vuxna gör det.

Omdömen = betyg

Jag förstår inte, varför man inom vänstern är så rädd för betyg. Det borde vara positivt för föräldrarna att hela tiden få reda på elevens ställning i undervisningen. Då kan ju ett lyckosamt resultat stimuleras med ytterligare kunskapsutbud, och en eftersläpning visa på behov av extra stöd för att komma ikapp. Att någon kommer efter behöver ju inte bero på dålig förmåga. Den kan ju ha sin grund i sjukdomsfrånvaro eller andra tillfälligheter och sådant kan kompenseras. Annars är det lätt, att okunskap byggs på och blir svår att hämta tillbaka senare. Tillströmningen till Komvux skulle otvivelaktigt minska med kontinuerliga betyg.

Det finns många personer som är uttalat positiva till muntliga omdömen vid föräldrakontakter och liknande, dock är motviljan mot skriftliga betyg massiv. Varför? Är man rädd för att inte få samma positiva omdöme, när informationen sker skriftligt och utan ögonkontakt? Ja, det är naturligtvis lättare för läraren att vara uppriktig, när inga hänsyn till beroende, vän- eller släktskap behöver tas.

Och när det gäller de begåvade eleverna måste dessa få stimulans att gå vidare, både snabbare och till högre nivåer, precis som de mindre begåvade har rätt till extra stöd. Hur ska vi annars kunna skaffa fram den spetskompetens, som är nödvändig för dagens teknik och humaniora, och som skall hävda Sveriges ställning som kunskapsnation? Att, som hittills gjorts, använda universitet och högskolor för att dölja en hög arbetslöshet genom att sänka kraven, är att devalvera utbildningsstandarden och förvisa landet till en lägre divison. Jämlikhet är en orealistisk vänsterdröm. Olikheter kommer alltid att existera, eftersom förutsättningarna varierar. På alla områden. "Fattigdomen är lättare att bära om den delas av alla", lär någon vänsterledare ha sagt. Det är inte så vår värld utvecklas.

Museiavgifterna

En pappa ondgör sig i dag i Svenskan över att "barnen drabbas" av det borttagna fria inträdet till de statliga museerna. Jag undrar vad papporna i Arvidsjaur och Storfors, som aldrig kan besöka det statliga Moderna Museet med sina barn, tycker om att få betala för att stockholmaren pappa Mungenast skall kunna ta med sina barn till museet varannan helg?

Slå inte ihop SPF med PRO

Lars Ulvenstam har dragit igång en debatt om sammanslagning av SPF och PRO och fått medhåll från Ljusterö pensionärsförening. Inläggen pekar på det förhållandet, att landet genomsyras av den socialistiska uppfattningen, också långt in i det borgerliga lägret. Men det finns faktiskt en annan världsuppfattning än den socialistiska. Vi, som inte har socialismen som grund för vår livssyn, arbetar för personlig frihet kopplad till eget ansvar, medan socialismen står för motsatsen, tvång och statligt ansvar. Detta arbete för vår frihetliga syn måste få genomslag långt upp i åldrarna, också när pensionärsföreningarna är vårt naturliga forum. Därför skall SPF hållas fritt från samgående vänsterut.

Nålstickens strategi

Det har gått drygt hundra dagar med den nya regeringen. Och vad har då hänt under smekmånaden, som inte blev någon nådatid? Delvis självförvållad.

Alliansen gick till val på ett gemensamt program, och man kan se en rivstart för det man lovade i valrörelsen och fick ett klart mandat att genomföra av väljarna. Men när nu sanningen om följderna avslöjas, är det inte lika roligt längre. Och man kan i pressen t o m se önskemål om en ”politisk ångervecka”. Följande sin invanda tro att allt negativt bara drabbar ”någon annan”, har väljarna nu konstaterat, att så inte är fallet. Minskad avdragsrätt för fackföreningsavgifter och höjd avgift för arbetslöshetskassan har blivit verklighet för alla. Och det är naturligt, att minskade förmåner upplevs negativt för dom som berörs. Att alla arbetande samtidigt fått en rejäl skattesänkning, som med råge uppväger fördyringarna, förtigs av de flesta.

Och alliansregeringen gör inte denna åtstramning för att dj...as. Den gör det för att få fler i arbete, vilket är positivt både för hälsan hos medborgarna och för samhällets tillväxt. Det har talats mycket om solidaritet under senare år. Men hur solidariskt har det varit att låta somliga jobba och beskattas ohemult högt (med minimalt självbestämmande som följd), vilket synes vara fackets inställning, i st f att dela på ansträngningarna, göra företagande lättare och värt att eftersträva? Men det är naturligtvis lättare att styra medborgarna, när facket förhandlar med ett antal stora företag än att behöva domptera en mängd egensinniga småföretagare.

Pressen är full av negativa omdömen om den nya inriktningen, vilket inte heller förvånar då ca 75 % av journalisterna är vänster. Man använder nålstickens strategi för att slå ner på allt och alla som företräder alliansen eller har en dragning däråt. Och följer därmed den hegemoni, som socialdemokraterna planterat in under sina 65 år vid makten. Man frågar sig hur andra länder, som inte haft detta enpartistyre har klarat sig så bra, att dom ligger före på många områden? Svaret är naturligtvis, att det finns en annan världsuppfattning än den socialdemokratiska.