I ett demokratiskt samhälle, som värnar om religionsfrihet, ska det inte ens vara möjligt att förbjuda harmlösa religiösa uttryck, säger Pernilla Ohlin på Dalarnas Tidningars ledarsida om folkomröstningen i Schweiz om minaretförbud.

Man må ha vilken uppfattning som helst om folkomröstningen, men är inte resultatet just ett uttryck för demokrati? Eller gäller demokratin bara i frågor, där man kan förvänta sig utslag, som är politiskt korrekta? I ett land där frågorna silas innan dom släpps för avgörande, existerar ingen demokrati.

Ordet demokrati betyder ju folkstyre där folkflertalet bestämmer, och det missbrukas till den grad att betydelsen numera vantolkas.

Välgörande med andra åsikter

Det är välgörande att Karin Erikssons (debatt den 7 december) med fleras åsikter om orsakerna till klimatförändringen kommer i dagen. Nästan all offentlig skrivning i ämnet har koncentrerats på koldioxidutsläppen, ingenting på de naturliga svängningarna i temperatur på jorden. Och som alltid följer medierna John och hakar på det som är comme-il-faut att skriva om.

Och med 23 procent av journalisterna med Miljöpartiet som hemvist är det naturligt att det blir så. Dock, att utsläppen i atmosfären blir mindre, är bara positivt. Det mår en växande mänsklighet väl av.

Men ingen har beaktat att det förekommit flera istider i historien. Varför har isarna av kilometers tjocklek smält, och det har kommit varma perioder utan "hjälp" av industri- och bilutsläpp? Sedan har kyla och värme i rimligare portioner avlöst varandra. Varför?

Förklara det, den som kan.

Har världen fått ett nytt frälse?

Snart sagt varje dag matas vi med nyheter om sprängdåd med hundratals dödsoffer och skadade och terrorhot (senast mot Danmark). Och vi hör om en vidrig kvinnosyn, hedersmord- och hot mot kvinnor och barn, krav på speciallagstiftning i äktenskapsfrågor och krav om införande av sharialagar. Vi upplever att motsättningar mellan olika religiösa grupper (sunni mot shia) resulterar i talrikt dödande och att avfällingar skall dödas.

Och allt detta sker i religionens namn, utan något egentligt fördömande. Är det då så konstigt, att ursprungsinvånare med kristna värderingar reagerar mot utövarna av en religion, som i sig innehåller sådana element? Vilken annan rörelse skulle kunna tillämpa ett sådant regemente utan att det resulterade i en folkstorm världen över? Visserligen, säger ursäktarna, är det den extrema delen, islamisterna, som är dom skyldiga. De flesta är moderata, laglydiga människor, som vi andra. Men, allesammans omfattas ju av samma religion.

Har världen fått ett nytt frälse?

Kommentar:

Har världen fått ett nytt frälse?
Re Olle
Ja, visst är det samma religion. Nu är det så att inget av det du rabblade upp, som verkligen är vidrigheter, är religöst knutet till islam. Det är en av omvärldens största feltolkningar och föder en extremt föraktfull inställning till en i grunden väldigt tolerant religion. Själv är jag totalt oreligös, jag är vetenskapligt orienterad, men att studera religion är att förstå mänsklighetens historia.
Faktum är att det inte finns något stöd i koranen för de vidrigheter du nämner. Det är i själva verket yttringar av en kultur som är förhärskande i vissa islamistiska länder. Det är en vidrig patriarkal maschokultur med kraftiga våldsförtecken. Men den har inget med religion att göra.

Lite fakta kanske, 2009-11-09 12:02

Även om det inte finns något i koranen om att agera så, så är det ju ett faktum, att det finns en religiös underton i deras agerande. Och att få personer som är beredda att offra sitt liv i ett självmordsattentat är ju möjligt genom att dom fått ett löfte om fribiljett till paradiset. Så nog finns det religion inblandad. Som är fjärran från kristna värderingar.

Olle Wickbom, 2009-11-17 10:43

Propaganda mot droger

Jag lyssnade på ett program i P1 i söndags, som handlade om knark och var inspelat i Borlänge. Det gav anledning till lite reflexioner.

Vi har fått lära oss, att det är den första kontakten med droger, som kan vara inkörsporten till ett beroende som ofta blir livslångt. Ändå läggs förhållandevis lite krut på propaganda mot den första kontakten med knark (må vara att det i skolan [kanske] ges sådan information).

Man missar aldrig att tala om knarket som en etablerad företeelse, som vi måste vänja oss vid, och intervjuar, som i programmet i P1, vana droganvändare t ex hur dom skaffar sitt knark, hur dom lever sin dag, man låter knarkarna lämna bruksanvisning hur man tillverkar sin joint o s v. Dom får uttala sig om, att dom är helt ”normala” och att det är OK att ”röka på”. Dom får tala om, att man inte kan ”bli sittande med en kanyl i armen” förrän man ”rökt på” några år, att ”allt är vackert” när man är påtänd och som ackompanjemang till programmet spelas flum-musik som förhärligar droganvändning.

Och till detta, som tagit halva programtiden, lyssnar ungdomarna. Tror någon att dom lyssnar på vittnesmålen från Maria Ungdom i Stockholm och på avgiftningsläkaren i Göteborg som får komma in mot slutet av programmet. Nej nej, då har dom fått höra det dom ville höra: hur lyckliga dom blir av att ”röka på” och att det inte är någon fara att pröva och hålla på en tid. Och så har dom av en initierad fått veta hur man tillverkar en joint.

Men var finns den upplysning som hamrar in avhållsamhet från droger, att aldrig prova? Man läser om att 30-50 % av alla ungdomar provat knark. Utan droger blir ingen narkoman, fast i det träsk, som ändar så många liv och förstör för så många anhöriga! Och just den vägledningen för ungdomen är den viktigaste i kampen mot knarket!

Varför satsar man inte hårdare på propaganda mot den första kontakten med droger?

Skolans uppgift

Det är frustrerande att höra människor, som uppenbarligen har undgått att tillägna sig någon som helst utbildning utöver baskunskaper för att hjälpligt göra sig förstådd bland gelikar. Därför blir jag glad när en till synes ung person förfäktar lite gammaldags normer. Det som upplevs som gammaldags behöver inte vara fel.

Under lång tid har det förhärskande varit att "alla kan göra allting", vilket har haft mycket gott med sig men också sänkt nivån högst betydligt. Boklig bildning anses som snobberi och medelmåttighet har blivit det normala och eftersträvansvärda. Anledningarna till "utvecklingen" kan diskuteras, men kan måhända sammanfattas med en
"förändrad tidsanda", som tagit lång tid och tillkommit i små steg, men resultatet har för oss svenskar blivit extremt.

Det som i högsta grad har bidragit till nivelleringen är, att det grundläggande i samhällslivet, det egna ansvaret, har tagits bort och ersatts av centralt, statligt
beslutsfattande. Ingen person skall behöva ta ansvar för sig själv och de sina. Var finns då stimulansen till och utvecklingen av att lyckas och ibland misslyckas? Om myndigheterna centralt avläser ett sämre resultat, sänks kraven. Det gäller också i utbildningen, på alla nivåer.

Minoritetens uppfattning blir norm

Göran Skytte ifrågasatte i sin lördagsbetraktelse varför minoritetens uppfattning skall utgöra normen. Hur rätt hade han inte! Varför skall majoriteten behöva översköljas med bögpropaganda, bara för att ett antal avvikare vill synas? Ingen förvägrar dom att komma ut, men varför omstöpa hela samhällets organ inkl medier av det skälet?

Förhållandet kan tillämpas också på kulturen. Varför skall alla, som i dag vill se Trollflöjten, behöva se regissörens tolkning av operan, som har mycket lite med ursprunget att göra? Nu skall också Fröken Julie tolkas om. Generationer efter oss kommer inte att veta ett dyft om det som skrevs. Stoppar vi utveckling? Nej, någon vill skapa ett monument över sig själv.

Att välja att ha barn. Eller inte.

Mitt inlägg är naturligtvis inte politiskt korrekt, men jag måste ända säga vad jag har på hjärtat, eftersom jag tror att många tvekande inte vill/vågar tänka i dessa banor eller helt enkelt är offer för den socialistiska propagandan och tror, att den nuvarande samhällsmodellen är den enda ”goda”, vilket givetvis inte är fallet.

Jobb och bostad tillhör fundamenten i livet och förutsättningarna för dessa är också kringskurna av samhällsordningen (utom för de mest välbärgade, som alltid kan åka i gräddfilen). Men så länge inga barn har gjort entré i livet, finns möjligheterna för de flesta att åka på alternativa vägar, att byta jobb, att jobba mycket eller lite, att studera vidare, att bo på liten yta men på bekvämt avstånd från jobb, att flytta till annan ort, region, land eller världsdel eller kort sagt att i hygglig mån bestämma över sitt eget liv.

Men ett barns ankomst är nyckeln, som låser in individ och familj i det socialistiska, förment jämlika samhället, och detta gäller i särskilt hög grad kvinnorna. Det är inte alls att förvåna sig över, att många tvekar att skaffa sig barn i det längsta eller avstår helt. Möjligheterna att forma sin egen tillvaro med barn är noll genom de styrandes skatteinstrument, och därför är de allra flesta hänvisade till samma system, vare sig det passar eller ej för barn, familj eller individer. Att bestämma vem som ska vara hemma hos barn och hur länge, och hur långt det ska vara mellan barnen är reglerat, och att bygga ett hem på en löntagare är uteslutet. Inlåsningen kommer att bli än effektivare med maxtaxan för daghemmen.

Om människor trots allt låser in sig och skaffar sig barn, kan man fråga sig, vilka som kommer ut helskinnade efter många slitsamma år av osäkerhet och oro för ständigt smittade och sjuka barn, om man kan, och i så fall vem som kan gå till jobbet på morgonen, om skolloven stämmer med semestrar, om barnen kommer till rätt skola med rätt lärare, om de fickpengar vi får över efter det att skatten är dragen skall räcka osv, osv?

Nej, jag tycker inte det är på något sätt märkligt att många i dag tvekar om att skaffa sig barn. Livet är ju inte bara ett race genom dagis, den kommunala flumskolan, Unga Örnar, SSU, facket, PRO och den kommunala långvården för att slutligen bäras ut av Fonus. Och detta bara för att uppfylla en socialistisk vision om ett idealsamhälle, som ingen hittills har sett utom i den kommunistiska versionen. Och den manar ju inte till efterföljd.

Så skapas motsättningar

Snart sagt varje dag får vi höra indignerade röster i radio, TV och tidningar tala om, hur hemskt vi behandlar invandrare här i Sverige. Dom får inte den snabba behandling dom vill ha, dom förvägras ta hit sina anförvanter, flyktingar som olagligt gömmer sig här får ingen hälsovård o s v.

Samtidigt hör vi nu allt oftare kommunerna klaga över sina små resurser, och då särskilt när det gäller äldreomsorgen. Häromdagen fick vi till livs historien om ett äldre par, som varit gifta i ca 70 år, och som nu nekades bo tillsammans på ett äldreboende. Någon annan anledning än den ekonomiska situationen kan knappast ha varit aktuell för ett så vedervärdigt beslut, vilket alls inte är det enda. Äldreomsorgen är en kommunal fråga, och eftersom regeringen nekar att betala ut mer statligt bidrag till kommunerna och alltsammans kommer ur samma kassa, kan jag inte tolka det på annat sätt än att invandringen prioriteras framför äldreomsorgen.

Det har aldrig ens framskymtat, att Sverige skulle begränsa invandringen av ekonomiska skäl. Inte ens i dagens pressade läge. Om saken förs på tal, hänvisar de styrande till att Sverige har internationella överenskommelser att leva upp till.

Det är synd att det inte finns några internationella överenskommelser om att ta hand om de i dag gamla personer, som varit med om att bygga upp landet. I stället har politikerna här i landet i bästa samförstånd berövat AP-fonderna 275 miljarder och tagit in summan i statsbudgeten och slagit till bromsen, samtidigt som man vägrar betala tillbaka det "lån" som den socialdemokratiska regeringen pungslog pensionärerna på.

Till det har man inte råd, säger man. Om dom 275 miljarderna tiger man.

Kommunranking

När man läser Carl Ströms debattartikel i DT och studerar rankingtabellen frågar man sig, om det inte är tid att Hedemora får lite extra hjälp att utveckla klimatet för företagsamheten i kommunen. Med den socialistiska majoritet som kom till makten efter förra valet syns marschen ner i träsket ha accelererat. Placering 205 år 2007 mot 261 år 2008 och 275 år 2009 (av 290) pekar mot vart? Ja, vi förstår ju alla. Och med två avgångna kommunalråd och 30 miljoner i underskott för omsorgsnämnden är läget desperat! Socialisterna har noll focus på vad som får en kommun att utvecklas, deras verklighetsförankring är obefintlig. Man frågar sig om de styrande tror på hjälp från en högre makt?

Men, vad kan man vänta sig av en kommun, som i maj 2009 inte ens har en färdig generalplan för kommunen?

Är det inte märkligt ...

apropå artikeln om lesbiska föräldrar, att pappan är så viktig i alla andra sammanhang men inte i samband med att lesbiska par blir föräldrar. Då reduceras fadern till barnet till enbart en spermadonator. Då bryr man sig inte om, att pappan skall vara en manlig förebild för barnet under uppfostran och senare i livet. Då tänker man bara på mamman, att hon skall kunna få förverkliga sig själv som mor. Trots att få barn inte är en mänsklig rättighet. Och trots att man kränker barnets rätt enl. Barnkonventionen (barnets bästa).

Nu kommer dom fram

Nu ger dom sig tillkänna, alla smygkommunister som hittills hållit till i andra partier, eftersom dom inte haft tillgång till köttgrytorna i sitt moderparti. Nu är dom i och med dessa dryga 7 % Sveriges tredje största parti och på sin rätta plats tillsammans med honom, som uttalat är kommunist men har gått  med på att inte skylta med det. Nu kan dom med full kraft driva sin politik för högre skatter, färre fria företagare, fler skattefinansierade  kommunala jobb, att Sverige skall lämna EU, att Sverige inte skall delta i försvarssamarbete men att vi skall stödja ock krama det kommunistiska Kuba.

Tänk på det och kom ihåg det.

Har bristen på erfarenhet betydelse i finanskrisen?

På de flesta områden spelar erfarenhet stor roll, mer eller mindre märkbar, men otvetydigt ger praktik och livskunskap ett betydande tillskott till den samlade kompetensen hos en befattningshavare. 

Men sedan lång tid tillbaka syns människors erfarenhet ha mindre betydelse vid urval av personal. Vilket resulterar i att en nyutexaminerad adept tar hem spelet till nackdel för den äldre men mer erfarnare. Visserligen har den unge(a) kanske fina betyg från en ansedd institution och tillhör den omhuldade ungdomen med fint manér och snygga gångkläder och ger arbetlöshetsstatistiken det rätta utseendet, men marknaden missar helt visst en god del av praktiskt kunnande och empiri. Och antalet arbetslösa förändras inte.

Bland opinionsbildarna som t ex journalister inom TV, radio och tidningar, politiker, skolfolk m fl faller då hela den förankring i traditioner och lite äldre värderingar bort, eftersom den spegel, som skall ge perspektivet bakåt, har lagts undan. Den uppfostrande uppgiften att förklara framtiden mot bakgrund av det förflutna blir tunnare på innehåll.

Jag har inga ambitioner att försöka förklara finanskrisens orsaker. Men kan inte de senaste årens unga styrande elit med inflytande på finanser och förvaltning ha haft lite för tunt bakom sig för att fatta alla de beslut, som tillsammans resulterat i dagens kaos? Hade inte lite mer av Wallenbergsk eftertänksamhet och försiktighet givit bättre resultat? Frågan är befogad, och i varje fall jag har inte sett att den väckts i annat sammanhang.

Säkerhet och trygghet

Vårt land har uppenbarligen en mycket generös syn på möjligheten till frigång och permissioner för på mentalsjukhus intagna. Vilket naturligtvis måste ses som nödvändiga steg i rehabiliteringen. Detta gäller också mördare och andra våldsamma personer, också dom som begått upprepade gärningar och kanske också erkänt flera mord, för vilka dom inte blivit åtalade. I sådana fall måste ju personen ses som opålitlig och instabil, vilket knappast kan vara en anledning till större frihet.

Vad som aldrig debatteras är, att dessa intagnas frigång och permissioner alltid sker på bekostnad av andra människors säkerhet och trygghet. Man kan med rätta fråga sig, vad som är viktigast för samhället: att vara generöst mot en våldsbenägen och opålitlig person eller att skydda allmänheten för våld och kanske död? Resonemanget kan också appliceras på andra typer av våldsbrott, t ex våldtäkt, där en förövares integritet prioriteras framför risken för framtida offer. Det finns fall där en våldtäktsman blivit fälld för våldtäkt 16 gånger och gått fri för att utföra sitt 17 dåd (källa SvD). Hade inte kastrering varit ett prioriterat alternativ där? På ett tidigt stadium.

Solidaritet i praktiken

Sedan uppgörelsen mellan IF Metall och arbetsgivarna om neddragning av arbetstiden blivit ett faktum, kan de andra fackförbunden visa, att dom förstår innebörden av ordet solidaritet. Detta ord är ju ett bärande begrepp inom arbetarrörelsen. I detta fall betyder det ju, att alla bär bördorna av neddragningen / lönesänkningen. Och kanske blir ingen uppsagd.