Jag förvånas ständigt över att man inte talar om de krig och det våld, som idag utspelar sig i den muslimska världen, t ex i Syrien, Egypten, Irak och Palestina, som religionskrig. Det är ju religionskrig de är. Det är ju olika fraktioner av islam, shia contra sunni, eller i Palestina islam contra Israel, som bekämpar varandra med ett urskillningslöst våld i form av regelrätt inbördeskrig, i Syrien och Egypten, eller sprängningar (självmordssprängningar eller bilbomber) i Irak och Palestina.
I västvärlden är vi sedan lång tid tillbaka vana vid att religionen predikar fred, och det står t o m i det femte budordet att ”Du skall icke dräpa”. Men religionen i de krigförande länderna i Afrika och Asien har inte den filosofin. Där är självmordsbombaren predestinerad till Paradiset, där skall avfällingar från ”den sanna religionen” dödas, där föreskriver sharia-lagarna att otrogna skall stenas, och tjuven mista händerna genom avhuggning.
Ändå, trots denna religions faiblesse för dödande och våld, talar man till och om den med respekt och vördnad. Och man nämner ingenting om dödandet och våldet i religionens namn. Representanter för den inbjudes till alla religiösa sammankomster (också i radio och TV), de får rätt att uttala sig, man lyssnar till dem och deras argument o s v. Det sägs i debatten att det bara är en liten minoritet, som är anhängare av den fanatiska delen av islam. För det första vet vi inte om detta är sant, och för det andra har vi ju i andra sammanhang fått klart för oss, att också deras högt uppsatta företrädare ”ger det svar t ex myndigheterna vill ha”, och sen gör man som man avsett från början.
Själv är jag ingen religiös person. Jag gick ur kyrkan för mycket länge sedan. Den behövs inte för mig. Därmed inte sagt att jag inte har en tro. Och den vilar på de etiska grundregler, som kan utläsas ur åtminstone 7 av de 10 budorden. Men jag har trots mitt ointresse för religiösa frågor svårt att acceptera den inställning för att inte säga flathet, som det officiella Sverige visar i dessa frågor.
SVAR
- minimal
18 augusti, 2013 kl. 17:59
Så du menar att demokratifrågan (trodde jag) först och främst är en religiös fråga i Egypten? - Tatluser
18 augusti, 2013 kl. 19:03
Det har i all vår historia funnits människor som på alla sätt utnyttjat/utnyttjar längtan efter bättre livsvillkor och trygghet. Trots att stora religionerna främst bygger på budskapet som strävar mot godhet, så har religionerna används av maktsträvande ledare för att locka skarorna att ställa upp på dem och inför deras strid till mera makt, under förespegling att då skall alla få allt gott de längtar efter. De politiska partierna och deras ledare är inte heller så dåliga på att försöka frälsa skarorna, så att de själva, som makthavare kan tillskansa sig allt mera makt och förmögenhet på folkets bekostnad. (Nu är jag elak, men nog växer korruptionen även i vår demokrati.) - gunillago
18 augusti, 2013 kl. 21:49
Det handlar i första hand om männens prestige, man tillämpar våldtäkt som skrämseltaktik för de kvinnor som vågar kräva demokrati för egen del i sina liv. Detta berör individens möjlighet att leva på andras arbete, pojkars och mäns särställning. Demokratisträvandena skakar om hela det samhällssystem som ger män suveränitet över kvinnor. Religionen som feltolkning av de budskap som också kan läsas annorlunda har skapat monster. De måste bort om det någon gång ska bli ett system som håller. Medeltida synsätt kontra nutida och kunnigare individer skulle jag vilja säga. Rädsla skapar våld och islamistiska förenklade budskap leder till rädsla, som skapar våld…..
Vi ser det även i vårt dagliga system, vi för en ständig kamp för att behålla självtilliten. Det är på tiden att mänskligheten uppdaterar sig och det är vad jag tror sker, på bekostnad av individer, vilket vi måste fördöma. - antik
18 augusti, 2013 kl. 23:05
Tatlusers tankar är nog åt rätt håll. Ursprungligen handlar det inte om religionskrig. Tänk bara på våra svenska kungars framfart under vår erövrarperiod. Nog fanns det alltid med kaplaner i trupperna men deras strategi var nog begränsad om man säger så. Det gällde istället för nationen att inta maktpositioner och besätta nya markområden. Att det var katoliker mot lutheraner var blott en förevändning. Granskar man nutida konflikter tror jag att man ofta bakom konflikterna Du nämner hittar andra orskare än religionen. Palestina-Israelkonflikten är t.ex.en uppenbar konflikt mellan två folk som anser sig ha samma rätt till landområden. I Irak spelar striden om oljan en avsevärd roll och för övrigt även i andra områden av Mellersta Östern. Syrien har en mångfald av religioner men där gäller striden om presidentmakten. I Egypten handlade det ursprungligen om en demokratiprocess men där valet oturligt nog kom att bli en seger för brödraskapet som utnyttjade situationen. Där tycks nu ingen ha kontroll över vad som händer. - Honom
18 augusti, 2013 kl. 23:19
Det är inte alls lång tid tillbaka som vi hade religionskrig i Europa. NordIrland och forna Jugoslavien får vi inte glömma.
Å andra sidan så är väl de flesta krig religionskrig på sitt sätt. Och i en del fall så får ändamålet helga medlen. - gunillago
19 augusti, 2013 kl. 00:06
Man saknar biologisk insikt, psykologisk insikt och samhällsmässig insikt om vad som krävs i ett sekulariserat och demokratiskt samhälle. Ungdomar, som började den egyptiska revolutionära och fredliga rörelse som nu avstannat, är djupt besvikna över sakernas tillstånd. Gubbar mot unga män/kvinnor som hoppats på en nystart med demokratiska förtecken. Kanske man kan se det som ett gubbvälde och ett könskrig. Det sjuder dock under locket! Religion är en filosofisk skattgömma som blir en maktmotor, det handlar om förtryck! Vilka utövar förtrycket? Håller absolut med Tatluser och antik, men det handlar om olika skikt. Varför dödar man flickor som deltar i undervisning, som i Afgahnistan, varför genererar ungdomsupproret i Egypten ett sådant våldsamt motstånd? I botten finns en konflikt om familjen och demokratin. Unga människor vill skapa ett modernare samhälle med arbete och olika utvägar för kvinnors försörjning. Bland annat… - bebe
19 augusti, 2013 kl. 08:42
Jag håller med Dig om att religioner ofta används för att ”berättiga” våld mot människor med annan religiös tillhörighet. Själv tror jag dock oftast att det finns andra bakomliggande orsaker till sådant våld där jag tror att ekonomiska faktorer är styrande. Välstånd uppmanar inte till att ta risker. Kan människor få rimliga levnadsvillkor blir självmördande en mindre attraktiv karriärväg. Metoder för att öka välstånd tror jag därför är effektivare än att försöka bekämpa religioner.
Dessutom. Hur skall man bekämpa religioner? Missionsverksamhet kräver en övertygelse om att det finns en bästa sannaste religion och någon sådan åsikt finns knappast. Samtal mellan prästerskap som nu pågår tror jag kan vara ett sätt att styra olika religioner mot gemensamma humanistiska mål, men det är en väldigt långsiktig metod. Att stämpla religioner lika illa och att prdika att demokrati är önskvärd men bara mellan godkända rörelser/religioner verkar inte heller vara speciellt fruktbart.
Frågan Du tar upp om hur människor skall kunna leva i fred är väsentelig. Men tyvärr väldigt olöst. - brickan
19 augusti, 2013 kl. 09:45
Krig är av ondo oavsett orsaken till uppkomsten.
I Syrien förstörs en hel stat och dess innevånare
av en tillsynes tyrann som borde ha stannat vid sin läst.
Ekonomiska katastrofer följer i krigens fotspår.
Mänskligt lidande som vi inte kan ens ha en uppfattning om.
När skall mänskligheten lära sig att läsa sin historia? - Olle Wickbom Inläggsförfattare
19 augusti, 2013 kl. 09:54
När en religion bekämpar en annan religion med krig anser jag, att det föreligger ett religionskrig. Det har förekommit, och förekommer, religionskrig mellan andra religioner, men jag har inskränkt mig till aktuella sådana, där islam är inblandat:
Därför att
vi idag behandlar denna religion så kritiklöst, hänsynsfullt, respektfullt och vördnadsfullt
i st f att i vår månghundraåriga kristna tradition av antivåld och fredssträvanden kraftfullt fördöma vad som sker av våld och dödande i de aktuella länderna.
”Honom” hänvisar till kriget mellan protestanter och katoliker i NordIrland. Ja, där fördömdes båda parter å det kraftigaste för deras våld och dödande.
Men inte i dag! I dag behandlas den islamiska religionens våld och dödande med hartassen! Jag har svårt att acceptera den inställning för att inte säga flathet, som det officiella Sverige visar i dessa frågor.
