Allians-regeringen fick sitt mandat på programmet för fler jobb i Sverige. Och fler jobb är ju grunden för, hur vi kommer att må framöver. Det är ett gigantiskt jobb man har tagit på sig för att bryta med den socialdemokratiska kultur som synes stabilt fastväxt i medvetandet hos svenskarna att döma av mediereaktionerna. Det kommer att ta lång tid att åstadkomma några förändringar, även om programmet rivstartats.
Men ännu dröjer naturligtvis resultaten kvar av 65 års socialdemokratisk politik, då svenskarna avslöjat sig vara världens sjukaste folk. Detta torde inte vara sant, eftersom Sverige sedan länge har en mycket hög levnadsstandard och är världsledande tillsammans med USA på satsning på sjukvård. Svenskarna borde vara bland de friskaste i världen, men verkligheten är en annan. Vad beror detta på?
Orsaken är inte en enda. Många förnuftiga förklaringar har presenterats men också många bortförklarande teser har lagts fram. Redan 2001 skrev jag en artikel med mitt bidrag till analys, som sedermera uppdaterad har publicerats i diverse media. När jag i dag läser vad jag skrev, slår det mig hur väl den skulle passa som handlingsprogram för Alliansen.
Här följer min artikel ursprungligen från 2001:
TÄNK OM DET INTE ÄR STRESSEN SOM ÄR ORSAKEN!
Rapporterna om medborgarnas sjukskrivningar och förtidspensionering kommer tätt som ett vårregn. Visserligen minskar sjuktalet något nu, men i stället ökar antalet förtidspensioneringar, och antalet i den kolumnen är nu över 550 000! Och alla analyser anger den politiskt korrekta stressen som orsak till ohälsan.
Men tänk om det inte alls är stressen som är huvudorsaken! Vi orkar ju bevisligen mycket, också under press, om det finns glädje och stimulans inblandad, spetsad med morötter som möjliggör framtidstro.
Tänk, o hädiska tanke, om det är människors känsla av hopplöshet och meningslöshet med tillvaron i ett genomsocialiserat samhälle, som framkallar ohälsan! Känslan av att man inte kan och får påverka sin tillvaro på det sätt man skulle vilja! Känslan av att det inte spelar någon roll hur mycket man anstränger sig eller om man inte anstränger sig alls! Det blir i alla fall ungefär lika mycket eller litet över, egentligen bara lite fickpengar.
Tänk om det är vetskapen om, att man inte kan bestämma över sina barns tillkomst, eftersom detta regleras av ersättningen i föräldraförsäkringen. Vetskapen om att man inte kan bestämma om tillsynen över sina småbarn, när ett extremt högt skatteuttag sätter stopp för egna alternativ och önskemål och prioriterar våra förmyndares generallösning. Vetskapen om att man inte kan bestämma över sina barns skolgång, eftersom den regleras av Skolverket utan hänsyn till barnens egen bakgrund, förmåga och målsättning. Vetskapen om att resultatet av skolans (o)verksamhet för många är en katastrof! Vetskapen om att det förs en arbetsmarknadspolitik som prioriterar tidig avgång ur arbetslivet och hög ersättning i arbetslöshetsförsäkringen i stället för en med inriktning på att jämna marken för nya företag och arbetstillfällen. Tänk om människor har börjat genomskåda propagandan om att arbetslösheten är 4–5 %, när den i själva verket är 20–25 %! Tänk om det är vetskapen om, att sjukvården inte finns när man behöver den, trots att man redan har betalat för att få den, som bidrar till den ohälsa den egentligen skulle undanröja! Och tänk om rädslan att bli gammal och orkeslös och utlämnad åt förmyndarnas godtycke bidrar till att göra oss gamla och orkeslösa i förtid!
Tänk om människor tröttnat på att traska patrull med alla andra i en förment jämlikhetsiver för att uppfylla en socialdemokratisk vision om ett på papperet konstruerat idealsamhälle, ett race genom dagis, Unga Örnar, flumskolan, SSU, facket, PRO och ”äldrevården” för att slutligen bäras ut av Fonus. Tänk om det är så att vi i gemen, för att finna tillvaron meningsfull och inte behöva sjukskriva oss, behöver något som kittlar, stimulerar och utmanar vår kapacitet och kreativitet, utan anklagelser från de styrande om egoism.
Men, det är klart, det är mycket enklare att skylla på stress. Då utmanar man ju inte systemet.
Jag förmodar, att också troende socialister innerst inne inser, att människor inte är byggda för att "tas om hand" och styras igenom sina liv.
Visst finns det många orsaker till människors ohälsa, både den kroppsliga och den själsliga. Och visst finns den negativa stressen med som en orsak. Men till omvårdnaden av den själsliga hälsan hör, att vi alla har möjlighet att påverka våra egna liv i viktiga frågor. Kanske har "omhändertagandet" nu nått vägs ände och fått till resultat en uppgivenhet och hopplöshet, som just utmynnar i psykisk utmattning.
Jag har själv tillräckligt lång erfarenhet av påfrestningar i arbetet genom 50 års verksamhet i näringslivet (från 15 till 65), både som anställd och som egen företagare. Men jag är lycklig nog att tillhöra den generation, som verkat både i "det gamla" och "det nya" samhället, och för oss har det funnits både frihet (utan fotboja) och trygghet (utan styrning). Men också stress, svåra avgöranden och egna felbeslut. Och det är lätt att i dag i backspegeln värdera självstyret som en positiv faktor.
Och, dessutom, har Sverige råd att undvara den kreativitet och kapacitet, som finns inbyggd i ett mycket stort antal av svenskarna? Uppgivna människor utan hopp och framtidstro blir inte entreprenörer. Och utan entreprenörer finns till slut inga jobb att gå till och ingen välfärd att fördela.
Den bästa åtgärden vore sannolikt att ge oss mera makt över våra egna liv.
