Faderslöshet som standard?

Det finns en djup tragik i det faktum, att riksdagen är på väg att säga ja till insemination av ensamstående. Det är fortfarande ingen mänsklig rättighet att få barn, men ändå avser man att ta ifrån mannen den enda återstående naturliga rättigheten: att bli far. Samtidigt tar man ifrån barnet rättigheten att ha en egen far, en fadersgestalt att ty sig till, att se upp till och en naturlig familj att leva i.

Nu säger tillskyndarna, att det ändå är så många familjer som är ofullständiga men barnen ser ut att klara sig bra ändå. Och hur vet man förresten det? Vet man egentligen, vilka spår det sätter hos barnet? Må vara att många barn lever utan en far, men det är väl illa nog som det är i dag med en 40-50 %-ig skilsmässofrekvens, utan att man ska behöva upphöja faderslöshet till standard i samhället. Har barnet inte den rättigheten, att veta vem fadern är? Modern skall kunna välja melllan känd och okänd far. Hon kommer att få det svårt när hon, pressad av barnet, skall berätta att fadern var en runkande dansk i desperat behov av pengar.

Skall mannens uppgift reduceras till att vara enbart spermieproducent? Ska han inte ens få vara barnvakt?