Att välja att ha barn. Eller inte.

Mitt inlägg är naturligtvis inte politiskt korrekt, men jag måste ända säga vad jag har på hjärtat, eftersom jag tror att många tvekande inte vill/vågar tänka i dessa banor eller helt enkelt är offer för den socialistiska propagandan och tror, att den nuvarande samhällsmodellen är den enda ”goda”, vilket givetvis inte är fallet.

Jobb och bostad tillhör fundamenten i livet och förutsättningarna för dessa är också kringskurna av samhällsordningen (utom för de mest välbärgade, som alltid kan åka i gräddfilen). Men så länge inga barn har gjort entré i livet, finns möjligheterna för de flesta att åka på alternativa vägar, att byta jobb, att jobba mycket eller lite, att studera vidare, att bo på liten yta men på bekvämt avstånd från jobb, att flytta till annan ort, region, land eller världsdel eller kort sagt att i hygglig mån bestämma över sitt eget liv.

Men ett barns ankomst är nyckeln, som låser in individ och familj i det socialistiska, förment jämlika samhället, och detta gäller i särskilt hög grad kvinnorna. Det är inte alls att förvåna sig över, att många tvekar att skaffa sig barn i det längsta eller avstår helt. Möjligheterna att forma sin egen tillvaro med barn är noll genom de styrandes skatteinstrument, och därför är de allra flesta hänvisade till samma system, vare sig det passar eller ej för barn, familj eller individer. Att bestämma vem som ska vara hemma hos barn och hur länge, och hur långt det ska vara mellan barnen är reglerat, och att bygga ett hem på en löntagare är uteslutet. Inlåsningen kommer att bli än effektivare med maxtaxan för daghemmen.

Om människor trots allt låser in sig och skaffar sig barn, kan man fråga sig, vilka som kommer ut helskinnade efter många slitsamma år av osäkerhet och oro för ständigt smittade och sjuka barn, om man kan, och i så fall vem som kan gå till jobbet på morgonen, om skolloven stämmer med semestrar, om barnen kommer till rätt skola med rätt lärare, om de fickpengar vi får över efter det att skatten är dragen skall räcka osv, osv?

Nej, jag tycker inte det är på något sätt märkligt att många i dag tvekar om att skaffa sig barn. Livet är ju inte bara ett race genom dagis, den kommunala flumskolan, Unga Örnar, SSU, facket, PRO och den kommunala långvården för att slutligen bäras ut av Fonus. Och detta bara för att uppfylla en socialistisk vision om ett idealsamhälle, som ingen hittills har sett utom i den kommunistiska versionen. Och den manar ju inte till efterföljd.

Så skapas motsättningar

Snart sagt varje dag får vi höra indignerade röster i radio, TV och tidningar tala om, hur hemskt vi behandlar invandrare här i Sverige. Dom får inte den snabba behandling dom vill ha, dom förvägras ta hit sina anförvanter, flyktingar som olagligt gömmer sig här får ingen hälsovård o s v.

Samtidigt hör vi nu allt oftare kommunerna klaga över sina små resurser, och då särskilt när det gäller äldreomsorgen. Häromdagen fick vi till livs historien om ett äldre par, som varit gifta i ca 70 år, och som nu nekades bo tillsammans på ett äldreboende. Någon annan anledning än den ekonomiska situationen kan knappast ha varit aktuell för ett så vedervärdigt beslut, vilket alls inte är det enda. Äldreomsorgen är en kommunal fråga, och eftersom regeringen nekar att betala ut mer statligt bidrag till kommunerna och alltsammans kommer ur samma kassa, kan jag inte tolka det på annat sätt än att invandringen prioriteras framför äldreomsorgen.

Det har aldrig ens framskymtat, att Sverige skulle begränsa invandringen av ekonomiska skäl. Inte ens i dagens pressade läge. Om saken förs på tal, hänvisar de styrande till att Sverige har internationella överenskommelser att leva upp till.

Det är synd att det inte finns några internationella överenskommelser om att ta hand om de i dag gamla personer, som varit med om att bygga upp landet. I stället har politikerna här i landet i bästa samförstånd berövat AP-fonderna 275 miljarder och tagit in summan i statsbudgeten och slagit till bromsen, samtidigt som man vägrar betala tillbaka det "lån" som den socialdemokratiska regeringen pungslog pensionärerna på.

Till det har man inte råd, säger man. Om dom 275 miljarderna tiger man.