Religionskrig

Jag förvånas ständigt över att man inte talar om de krig och det våld, som idag utspelar sig i den muslimska världen, t ex i Syrien, Egypten, Irak och Palestina, som religionskrig. Det är ju religionskrig de är. Det är ju olika fraktioner av islam, shia contra sunni, eller i Palestina islam contra Israel, som bekämpar varandra med ett urskillningslöst våld i form av regelrätt inbördeskrig, i Syrien och Egypten, eller sprängningar (självmordssprängningar eller bilbomber) i Irak och Palestina.

I västvärlden är vi sedan lång tid tillbaka vana vid att religionen predikar fred, och det står t o m i det femte budordet att ”Du skall icke dräpa”. Men religionen i de krigförande länderna i Afrika och Asien har inte den filosofin. Där är självmordsbombaren predestinerad till Paradiset, där skall avfällingar från ”den sanna religionen” dödas, där föreskriver sharia-lagarna att otrogna skall stenas, och tjuven mista händerna genom avhuggning.

Ändå, trots denna religions faiblesse för dödande och våld,  talar man till och om den med respekt och vördnad. Och man nämner ingenting om dödandet och våldet i religionens namn. Representanter för den inbjudes till alla religiösa sammankomster (också i radio och TV), de får rätt att uttala sig, man lyssnar till dem och deras argument o s v. Det sägs i debatten att det bara är en liten minoritet, som är anhängare av den fanatiska delen av islam. För det första vet vi inte om detta är sant, och för det andra har vi ju i andra sammanhang fått klart för oss, att också deras högt uppsatta företrädare ”ger det svar t ex myndigheterna vill ha”, och sen gör man som man avsett från början.

Själv är jag ingen religiös person. Jag gick ur kyrkan för mycket länge sedan. Den behövs inte för mig. Därmed inte sagt att jag inte har en tro. Och den vilar på de etiska grundregler, som kan utläsas ur åtminstone 7 av de 10 budorden. Men jag har trots mitt ointresse för religiösa frågor svårt att acceptera den inställning för att inte säga flathet, som det officiella Sverige visar i dessa frågor.

SVAR

• minimal
  18 augusti, 2013 kl. 17:59
  
  
  Så du menar att demokratifrågan (trodde jag) först och främst är en religiös fråga i Egypten?
  
  
• Tatluser
  18 augusti, 2013 kl. 19:03
  
  
  Det har i all vår historia funnits människor som på alla sätt utnyttjat/utnyttjar längtan efter bättre livsvillkor och trygghet. Trots att stora religionerna främst bygger på budskapet som strävar mot godhet, så har religionerna används av maktsträvande ledare för att locka skarorna att ställa upp på dem och inför deras strid till mera makt, under förespegling att då skall alla få allt gott de längtar efter. De politiska partierna och deras ledare är inte heller så dåliga på att försöka frälsa skarorna, så att de själva, som makthavare kan tillskansa sig allt mera makt och förmögenhet på folkets bekostnad. (Nu är jag elak, men nog växer korruptionen även i vår demokrati.)
  
  
• gunillago
  18 augusti, 2013 kl. 21:49
  
  
  Det handlar i första hand om männens prestige, man tillämpar våldtäkt som skrämseltaktik för de kvinnor som vågar kräva demokrati för egen del i sina liv. Detta berör individens möjlighet att leva på andras arbete, pojkars och mäns särställning. Demokratisträvandena skakar om hela det samhällssystem som ger män suveränitet över kvinnor. Religionen som feltolkning av de budskap som också kan läsas annorlunda har skapat monster. De måste bort om det någon gång ska bli ett system som håller. Medeltida synsätt kontra nutida och kunnigare individer skulle jag vilja säga. Rädsla skapar våld och islamistiska förenklade budskap leder till rädsla, som skapar våld…..
  Vi ser det även i vårt dagliga system, vi för en ständig kamp för att behålla självtilliten. Det är på tiden att mänskligheten uppdaterar sig och det är vad jag tror sker, på bekostnad av individer, vilket vi måste fördöma.
  
  
• antik
  18 augusti, 2013 kl. 23:05
  
  
  Tatlusers tankar är nog åt rätt håll. Ursprungligen handlar det inte om religionskrig. Tänk bara på våra svenska kungars framfart under vår erövrarperiod. Nog fanns det alltid med kaplaner i trupperna men deras strategi var nog begränsad om man säger så. Det gällde istället för nationen att inta maktpositioner och besätta nya markområden. Att det var katoliker mot lutheraner var blott en förevändning. Granskar man nutida konflikter tror jag att man ofta bakom konflikterna Du nämner hittar andra orskare än religionen. Palestina-Israelkonflikten är t.ex.en uppenbar konflikt mellan två folk som anser sig ha samma rätt till landområden. I Irak spelar striden om oljan en avsevärd roll och för övrigt även i andra områden av Mellersta Östern. Syrien har en mångfald av religioner men där gäller striden om presidentmakten. I Egypten handlade det ursprungligen om en demokratiprocess men där valet oturligt nog kom att bli en seger för brödraskapet som utnyttjade situationen. Där tycks nu ingen ha kontroll över vad som händer.
  
  
• Honom
  18 augusti, 2013 kl. 23:19
  
  
  Det är inte alls lång tid tillbaka som vi hade religionskrig i Europa. NordIrland och forna Jugoslavien får vi inte glömma.
  Å andra sidan så är väl de flesta krig religionskrig på sitt sätt. Och i en del fall så får ändamålet helga medlen.
  
  
• gunillago
  19 augusti, 2013 kl. 00:06
  
  
  Man saknar biologisk insikt, psykologisk insikt och samhällsmässig insikt om vad som krävs i ett sekulariserat och demokratiskt samhälle. Ungdomar, som började den egyptiska revolutionära och fredliga rörelse som nu avstannat, är djupt besvikna över sakernas tillstånd. Gubbar mot unga män/kvinnor som hoppats på en nystart med demokratiska förtecken. Kanske man kan se det som ett gubbvälde och ett könskrig. Det sjuder dock under locket! Religion är en filosofisk skattgömma som blir en maktmotor, det handlar om förtryck! Vilka utövar förtrycket? Håller absolut med Tatluser och antik, men det handlar om olika skikt. Varför dödar man flickor som deltar i undervisning, som i Afgahnistan, varför genererar ungdomsupproret i Egypten ett sådant våldsamt motstånd? I botten finns en konflikt om familjen och demokratin. Unga människor vill skapa ett modernare samhälle med arbete och olika utvägar för kvinnors försörjning. Bland annat…
  
  
• bebe
  19 augusti, 2013 kl. 08:42
  
  
  Jag håller med Dig om att religioner ofta används för att ”berättiga” våld mot människor med annan religiös tillhörighet. Själv tror jag dock oftast att det finns andra bakomliggande orsaker till sådant våld där jag tror att ekonomiska faktorer är styrande. Välstånd uppmanar inte till att ta risker. Kan människor få rimliga levnadsvillkor blir självmördande en mindre attraktiv karriärväg. Metoder för att öka välstånd tror jag därför är effektivare än att försöka bekämpa religioner.
  Dessutom. Hur skall man bekämpa religioner? Missionsverksamhet kräver en övertygelse om att det finns en bästa sannaste religion och någon sådan åsikt finns knappast. Samtal mellan prästerskap som nu pågår tror jag kan vara ett sätt att styra olika religioner mot gemensamma humanistiska mål, men det är en väldigt långsiktig metod. Att stämpla religioner lika illa och att prdika att demokrati är önskvärd men bara mellan godkända rörelser/religioner verkar inte heller vara speciellt fruktbart.
  Frågan Du tar upp om hur människor skall kunna leva i fred är väsentelig. Men tyvärr väldigt olöst.
  
  
• brickan
  19 augusti, 2013 kl. 09:45
  
  
  Krig är av ondo oavsett orsaken till uppkomsten.
  I Syrien förstörs en hel stat och dess innevånare
  av en tillsynes tyrann som borde ha stannat vid sin läst.
  Ekonomiska katastrofer följer i krigens fotspår.
  Mänskligt lidande som vi inte kan ens ha en uppfattning om.
  När skall mänskligheten lära sig att läsa sin historia?
  
  
• Olle Wickbom Inläggsförfattare
  19 augusti, 2013 kl. 09:54
  
  
  När en religion bekämpar en annan religion med krig anser jag, att det föreligger ett religionskrig. Det har förekommit, och förekommer, religionskrig mellan andra religioner, men jag har inskränkt mig till aktuella sådana, där islam är inblandat:
  Därför att
  vi idag behandlar denna religion så kritiklöst, hänsynsfullt, respektfullt och vördnadsfullt
  i st f att i vår månghundraåriga kristna tradition av antivåld och fredssträvanden kraftfullt fördöma vad som sker av våld och dödande i de aktuella länderna.
  ”Honom” hänvisar till kriget mellan protestanter och katoliker i NordIrland. Ja, där fördömdes båda parter å det kraftigaste för deras våld och dödande.
  Men inte i dag! I dag behandlas den islamiska religionens våld och dödande med hartassen! Jag har svårt att acceptera den inställning för att inte säga flathet, som det officiella Sverige visar i dessa frågor.
  
  
  
  
  

Funderingar runt statens monopolverksamheter

Ett faktum är att Sverige i princip är stängt under de tre sommarmånaderna, vilket innebär att servicen är satt på sparlåga.

Staten har monopol på några verksamheter t ex sjukvård, polis och public service i radio och TV. Eftersom alla medborgare enl. fackliga beslut skall ha rätt till sommarsemester, innebär det att sjukvården bedrivs med ett minimum av personal, trots att sjukdomar härjar i samma utsträckning sommartid som all annan tid. Neddragningen på sommaren har till följd att vårdsökande ökar kraftigt på hösten och skjuter väntetiderna framför sig hela resten av året. Så skapas långa väntetider.

Sommarsemester för alla må ha varit målet tidigare, när löner och standard var lägre, men i dag har människor i högre grad möjlighet att få sol och värme genom exempelvis resor till varmare områden, och de som anställs borde därför göras medvetna om, att sommarsemester varje år inte kan påräknas.

Vi har sövts ner i tankebanor att alla skall jobba mellan 8 och 4, vara lediga lördagar och söndagar och ha 5 veckors sommarsemester. Allt arbete därutöver räknas som obekväm arbetstid, som det finns anledning att gnälla över. Likt de två läkarna som på kafferasten nyligen ojade sig över "att ha två jourkvällar den här veckan". T o m den fria konditori-företagaren reagerar inte över, att alla fikaställen i den lilla stan är stängda efter 18. Ett öppet ställe till kl 21 skulle ju göra sig en bra hacka. Men, alla sover vidare i fast förvissning om den ultimata tryggheten.

När någon söker anställning vid polisen, skulle på samma sätt framhållas de restriktioner med ledighet, som följer av jobbets monopolställning. Nu är bovar och banditer skrivna på näsan, att den polisverksamhet, som hela Sverige har rätt till, i princip är nedlagd i glesbygd under 3 månader.

När polisledningen ställs till svars, är ofta svaret att "vi lånar in personal från grannlänen vid behov". Så finns t ex vid helger bara EN utryckningsgrupp tillgänglig i hela Dalarna, från Avesta upp till Sälen. Och inlånad personal har vare sig lokalkännedom eller kunskap om vilka bovarna är eller deras populära tillhåll.

När har medborgarna riktigt gott om tid att slappa och slölyssna eller -titta på public service-utbudet i radio och TV? Ja, naturligtvis sommartid, men då är programutbudet i högsta grad påvert med repriser och annan skåpmat, som inte kräver någon särskild personalinsats. Mot hösten är tiden för lyssnare och tittare upptagen av mycket jobb inkl. resor, plugg och annat och då, när personalen i radio- och TV-husen behagat infinna sig, är utbudet som störst. Och tiden att lyssna och titta som minst.

För en privatperson som jag själv, dessutom pensionär, är det svårt att hitta medier med stor spridning, där en diskussion av den här typen kan startas och sedan fortgå. 

Dagstidningar, och förresten hela pressen, har begränsat utrymme och är väldigt restriktiva med utrymme för allmänheten, och SvD har i princip tagit bort möjligheten. Twitter ger 140 nedslag för en kommentar, så den är utesluten. Min blogg http://ollewblog.blogspot.se/ läses av få liksom Newsmill (också sommarstängd). Vad skall en enkel människa göra?

Ett problem är också, att medieredaktörerna numera tassar omkring till synes livrädda att släppa fram annat än "godkända" och "allmänt accepterade" åsikter. Det har gått så långt nu att det finns anledning att ifrågasätta, om yttrandefrihet fortfarande är en rättighet i Sverige. Det låter drastiskt men är dessvärre ett aktuellt faktum.

Slår in öppna dörrar

Lena Johnsson, vice ordförande i LO-distriktet i Dalarna, skrev en debattartikel "Ge alla barn en bra start" (10/6). Jag svarade:

Lena Johnsson talar mer än en gång om, att skolan måste bli bättre på att ge alla elever rätt förutsättningar att lyckas, men hon berör inte med ett ord, hur det ska gå till.

Är det axiom 1 att det kommer att ordna sig så snart (s) och LO har övertagit makten? Har hon glömt att det var (s) som förstörde skolan? 

Bildning och klassresa var en gång arbetarrörelsens signum. Men sen kom en period av flum. Då skulle det inte finnas läxor, plugg och betyg. Då tog (s) bort lärlingsutbildningen och nedvärderade yrkesskolan. Då skulle alla in på högskolan, oavsett om man hade förutsättningar för högre utbildning eller inte. Men man glömde tala om för ungdomarna, att det gällde att ligga i och låta rullbrädorna vila. I stället sänkte man kraven för att komma in på högskolan, så att undervisningen där nu får börja på gymnasienivå.

Lena Johnsson slår in öppna dörrar, och hon glömmer att påminna om sin egen skuld.

Extra kommentar till L J i DT:

Glömde i min insändare tyvärr (S):s största misstag med skolan:

När de, genom att kommunalisera skolan, tog bort möjligheterna att göra skolan likvärdig för alla barn. Nu måste skolsatsningarna slåss med ny ishall och utbyggt äldreboende, ofta har kommunerna inte råd med allt.

Hur var det med "rätt förutsättningar för alla barn", Lena Johnsson?

Ansvar för barnen

Det är väl varje förälders önskan att ta hand om sina barn, så att de utvecklas till självständiga, reflekterande individer med egen vilja och uppfattningar. Man vill väl forma sina barn i de familjenormer, som man lagt ned stor möda på.

Men kan man åstadkomma detta, när man måste jobba heltid och överlåta alltmer av uppfostran till okända personer med okända normer på dagis, fritids och skola. Nu finns ju långt framskridna planer på att genom ekonomiska påtryckningar förmå föräldrar att överlämna sina barn från 2 års ålder till dagis för kollektiv uppfostran.

Vad händer med Dina barn och Dig själv, när stat och kommun övertar ansvaret och barnen får andra värderingar än Du avsett, därför att Du får den minsta tiden med dem?

Bakom detta ligger en plan att göra alla så beroende av Staten, att alternativ blir omöjliga, och att hela livet blir ett race genom dagis, den kommunala skolan, fritids, Unga Örnar, SSU, Facket, PRO och den kommunala äldrevården för att till slut bäras ut av Fonus.

Var det här livet?

Essential tremor

Ett neurologiskt handikapp som det praktiskt taget aldrig talas om är ESSENTIELL TREMOR (ET). 

Det ligger kanske inte så mycket dramatik i tillståndet, men detta är nog så svårt, hindrande och handikappande och i det långa loppet nedbrytande. Andra neurologiska handikapp har sina organisationer, som tar hand om information och rådgivning, medan personer med ET får klara sig på egen hand. De drabbade skulle behöva assistans på olika sätt för att känna sig uppmärksammade och hjälpta.

Upplysningen till allmänheten är obefintlig, vilket har till följd att många blir utan hjälp, om de inte i mycket svåra fall söker hjälp genom vården. Men åtskilliga lider i tysthet med en skamkänsla av att skaka i händer och huvud och en känsla av osäkerhet i hela kroppen, som i många fall säkert resulterar i isolering, när man inte kan äta, dricka, skriva på datorn, ens skriva på ett kortköp och fungera som vanligt, eller när man är rädd att bli betraktad som en som har sig själv att skylla efter långvarigt alkoholmissbruk.

Man beräknar att det finns flera gånger så många personer, som lider av essentiell tremor, som det finns parkinson-patienter. Och ändå är det så svårt att nå ut med information om ET. Själv har jag lidit av ET sedan 40-årsåldern, tills jag för drygt 10 år sedan fick en kontakt, som i mitt fall resulterade i en DBS-operation (Deep Brain Surgery), som åtminstone hjälpt mig att bli säkrare i högerhanden. Förutom batteribyte och uppgradering av stimulator-inställningen, som initieras av mig själv, har jag dock inte vid något tillfälle under mina 10 år som patient blivit kontaktad av neurologisk personal, som velat höra sig för om mina erfarenheter, positiva och negativa eller ge information om utvecklingen inom området. Det kan naturligtvis vara en effekt av slumpen, och att precis jag inte blivit utvald för någon studie. Någon kontakt med andra personer med ET har jag inte fått, eftersom all patientkännedom ligger hos sjukvården och är stängd för allmänheten. Tystnaden är alltså total.

För att kunna hjälpa mina olycksbröder har jag vid åtskilliga tillfällen kontaktat olika medier och försökt ordna artiklar eller arrangera intervjuer, men i samtliga fall har mina propåer mötts med tystnad eller med ett meddelande, att jag skall bli kontaktad "om det blir aktuellt". Vilket det inte blivit. Jag har också sökt bland svenska organisationer för att se, om någon har ET på programmet men med negativt resultat. För några år sedan hade jag också kontakt med NHR (Neurologiskt Handikappades Riksförbund) men fick svaret, att det inte fanns utrymme för ännu en verksamhet inom NHR, något som förefaller egendomligt, eftersom gruppen handikappade av ET är så stor som över 50 000 personer. Och sedan min senaste kontakt har åtminstone 1 annan verksamhet tillkommit.

Jag har sökt internationellt efter någon organisation, som har ET på programmet och funnit IETF, International Essential Tremor Foundation i USA, där jag sökt och fått medlemskap sedan ett par år tillbaka. IETF forskar runt ET och informerar dem som har åkomman genom återkommande aktiviteter, månatligt e-mail och medlemstidning. Man arrangerar också varje år en "ET awareness month" för att sprida information om ET. Men detta är aktuellt i USA, och det som sprids utanför USA är naturligtvis bara en bråkdel av hela verksamheten.

Jag tycker inte, att vi skall behöva söka oss utanför Sverige för att få igång ett informationsflöde runt problemen med ET, när både den medicinska kunskapen och forskningen och organisationen för neurologiska handikapp finns inom landet. Jag har därför vädjat till NHR att ta upp ESSENTIELL TREMOR på programmet.

Pillerberget en klassfråga?

Kommentar till artikel på ovanstående tema i SvD den 12 jan 2013

"Något som forskarna även upptäckte var att barn med utlandsfödda föräldrar inte passar i mönstret. Där spretar SvD:s resultat, vilket syns på undantaget Spånga Kista med en låg andel som får adhd-medicin, men låg utbildningsnivå."

Kan det möjligtvis vara så, att otryggheten i dagis (från 1 års ålder) och fritids är orsaken till behovet av medicinering av barn för att få dom att fungera? Men den här aspekten är inte vidare kommenterad i artikeln. Och jag har full förståelse för det, eftersom den ställer hela vår samhällsordning på huvudet.

Men ställ den på huvudet då, bara för att pröva ett alternativ till medicinering! Det är inte så enkelt, att det bara kan hänvisas till utbildningsnivå och inkomst. Det må vara den "politiskt rätta" förklaringen men långtifrån den verkliga.

Vi har ordnat för barnen på de vuxnas villkor och ingen har frågat barnen om, vad dom tycker om tillvaron på dagis och fritids (utom med ledande frågor). Ingen har frågat barnen: "Skulle Ni vilja vara hemma i stället för att tvingas vara på dagis eller fritids, ha en hemmavarande förälder att springa in till, när verkligheten ute bland kompisarna blir för svår?" "Skulle Ni vilja bli skickade till skolan, hemifrån av en av föräldrarna i stället för av en fritidskonsulent?" "Skulle vetskapen om, att någon fanns hemma när det behövdes, göra att Ni kände Er tryggare?"

Jag tar upp den här lösningen på problemet, eftersom den har fungerat i vår familj med två barn och i åtskilliga av våra grannfamiljer. Min fru var hemma hos barnen i ca åtta år, innan hon fortsatte sin karriär, och det har vare sig min fru, jag eller barnen haft anledning att ångra. Det behövdes mycket pusslande för att få allting att fungera, men det var värt varenda ansträngning. Barnen har varken blivit diagnosticerade för ADHD eller haft behov av sömnpiller för att kunna koppla av ordentligt.