Kommentarer till Anna och Simon Anderssons artikel i Södra Dalarnes Tidning 070206 VEM SKA FOSTRA BARNEN?
Jag blev varm inombords när jag läste artikeln ”Vem ska fostra barnen?” Egentligen behöver inte den frågan ställas - svaret är ju uppenbart, men idag är den ändå så osynlig.
Först vill jag bara säga att jag vet och förstår att många föräldrar idag inte har något val, tyvärr.
Jag hade privilegiet att få vara hemma med två barn fram till skolan började, och vi har själva fått höra från våra barn (som nu måste lämna sina barn på dagis) hur mycket dom uppskattat den tiden. Dom har ju någonting att jämföra med. Dom kunde starta dagen i lugnt tempo, t ex lyssna på ”småbarnskvarten” på morgonen, dra sig undan på sitt rum då dom ville vara ensamma, dom fick näringsriktig hemlagad mat, och vi fick överföra vår familjs värderingar på barnen.
Därmed inget negativt sagt om dagisverksamheten, den skall naturligtvis finnas, men det bör finnas valmöjligheter!
Jag vet, då gick det att leva på en lön, det var ingen dans på rosor dock och kraven var heller inte tillnärmelsevis så stora som idag. Men det har smugit sig in en negativ och lite ”att vara märkvärdig”-attityd på dagens syn på egen fostran av våra barn. Det anses nästan som något ”gammaldags” att vilja vara hemma med barnen som ju, som det sägs i artikeln, då får den trygghet och kärlek som självklart bara deras föräldrar kan ge.
Det som idag är politiskt korrekt, d v s i det här fallet båda föräldrarnas tvingande karriärer, är inte alltid genomförbart eller ens lämpligt att genomföra. En sanning som fler borde ta till sig.
Jag säger som dr Phil - ge barnen en röst! Mammor och pappor, gör er hörda för valmöjligheten när det gäller de viktigaste åren för våra småttingar!
Ulla Wickbom
