Jag förstår inte, varför man inom vänstern är så rädd för betyg. Det borde vara positivt för föräldrarna att hela tiden få reda på elevens ställning i undervisningen. Då kan ju ett lyckosamt resultat stimuleras med ytterligare kunskapsutbud, och en eftersläpning visa på behov av extra stöd för att komma ikapp. Att någon kommer efter behöver ju inte bero på dålig förmåga. Den kan ju ha sin grund i sjukdomsfrånvaro eller andra tillfälligheter och sådant kan kompenseras. Annars är det lätt, att okunskap byggs på och blir svår att hämta tillbaka senare. Tillströmningen till Komvux skulle otvivelaktigt minska med kontinuerliga betyg.
Det finns många personer som är uttalat positiva till muntliga omdömen vid föräldrakontakter och liknande, dock är motviljan mot skriftliga betyg massiv. Varför? Är man rädd för att inte få samma positiva omdöme, när informationen sker skriftligt och utan ögonkontakt? Ja, det är naturligtvis lättare för läraren att vara uppriktig, när inga hänsyn till beroende, vän- eller släktskap behöver tas.
Och när det gäller de begåvade eleverna måste dessa få stimulans att gå vidare, både snabbare och till högre nivåer, precis som de mindre begåvade har rätt till extra stöd. Hur ska vi annars kunna skaffa fram den spetskompetens, som är nödvändig för dagens teknik och humaniora, och som skall hävda Sveriges ställning som kunskapsnation? Att, som hittills gjorts, använda universitet och högskolor för att dölja en hög arbetslöshet genom att sänka kraven, är att devalvera utbildningsstandarden och förvisa landet till en lägre divison. Jämlikhet är en orealistisk vänsterdröm. Olikheter kommer alltid att existera, eftersom förutsättningarna varierar. På alla områden. "Fattigdomen är lättare att bära om den delas av alla", lär någon vänsterledare ha sagt. Det är inte så vår värld utvecklas.
