Kommentar till artikel på ovanstående tema i SvD den 12 jan 2013
"Något som forskarna även upptäckte var att barn med utlandsfödda föräldrar inte passar i mönstret. Där spretar SvD:s resultat, vilket syns på undantaget Spånga Kista med en låg andel som får adhd-medicin, men låg utbildningsnivå."
Kan det möjligtvis vara så, att otryggheten i dagis (från 1 års ålder) och fritids är orsaken till behovet av medicinering av barn för att få dom att fungera? Men den här aspekten är inte vidare kommenterad i artikeln. Och jag har full förståelse för det, eftersom den ställer hela vår samhällsordning på huvudet.
Men ställ den på huvudet då, bara för att pröva ett alternativ till medicinering! Det är inte så enkelt, att det bara kan hänvisas till utbildningsnivå och inkomst. Det må vara den "politiskt rätta" förklaringen men långtifrån den verkliga.
Vi har ordnat för barnen på de vuxnas villkor och ingen har frågat barnen om, vad dom tycker om tillvaron på dagis och fritids (utom med ledande frågor). Ingen har frågat barnen: "Skulle Ni vilja vara hemma i stället för att tvingas vara på dagis eller fritids, ha en hemmavarande förälder att springa in till, när verkligheten ute bland kompisarna blir för svår?" "Skulle Ni vilja bli skickade till skolan, hemifrån av en av föräldrarna i stället för av en fritidskonsulent?" "Skulle vetskapen om, att någon fanns hemma när det behövdes, göra att Ni kände Er tryggare?"
Jag tar upp den här lösningen på problemet, eftersom den har fungerat i vår familj med två barn och i åtskilliga av våra grannfamiljer. Min fru var hemma hos barnen i ca åtta år, innan hon fortsatte sin karriär, och det har vare sig min fru, jag eller barnen haft anledning att ångra. Det behövdes mycket pusslande för att få allting att fungera, men det var värt varenda ansträngning. Barnen har varken blivit diagnosticerade för ADHD eller haft behov av sömnpiller för att kunna koppla av ordentligt.
