Snart sagt varje dag får vi höra indignerade röster i radio, TV och tidningar tala om, hur hemskt vi behandlar invandrare här i Sverige. Dom får inte den snabba behandling dom vill ha, dom förvägras ta hit sina anförvanter, flyktingar som olagligt gömmer sig här får ingen hälsovård o s v.
Samtidigt hör vi nu allt oftare kommunerna klaga över sina små resurser, och då särskilt när det gäller äldreomsorgen. Häromdagen fick vi till livs historien om ett äldre par, som varit gifta i ca 70 år, och som nu nekades bo tillsammans på ett äldreboende. Någon annan anledning än den ekonomiska situationen kan knappast ha varit aktuell för ett så vedervärdigt beslut, vilket alls inte är det enda. Äldreomsorgen är en kommunal fråga, och eftersom regeringen nekar att betala ut mer statligt bidrag till kommunerna och alltsammans kommer ur samma kassa, kan jag inte tolka det på annat sätt än att invandringen prioriteras framför äldreomsorgen.
Det har aldrig ens framskymtat, att Sverige skulle begränsa invandringen av ekonomiska skäl. Inte ens i dagens pressade läge. Om saken förs på tal, hänvisar de styrande till att Sverige har internationella överenskommelser att leva upp till.
Det är synd att det inte finns några internationella överenskommelser om att ta hand om de i dag gamla personer, som varit med om att bygga upp landet. I stället har politikerna här i landet i bästa samförstånd berövat AP-fonderna 275 miljarder och tagit in summan i statsbudgeten och slagit till bromsen, samtidigt som man vägrar betala tillbaka det "lån" som den socialdemokratiska regeringen pungslog pensionärerna på.
Till det har man inte råd, säger man. Om dom 275 miljarderna tiger man.
