Vårt land har uppenbarligen en mycket generös syn på möjligheten till frigång och permissioner för på mentalsjukhus intagna. Vilket naturligtvis måste ses som nödvändiga steg i rehabiliteringen. Detta gäller också mördare och andra våldsamma personer, också dom som begått upprepade gärningar och kanske också erkänt flera mord, för vilka dom inte blivit åtalade. I sådana fall måste ju personen ses som opålitlig och instabil, vilket knappast kan vara en anledning till större frihet.
Vad som aldrig debatteras är, att dessa intagnas frigång och permissioner alltid sker på bekostnad av andra människors säkerhet och trygghet. Man kan med rätta fråga sig, vad som är viktigast för samhället: att vara generöst mot en våldsbenägen och opålitlig person eller att skydda allmänheten för våld och kanske död? Resonemanget kan också appliceras på andra typer av våldsbrott, t ex våldtäkt, där en förövares integritet prioriteras framför risken för framtida offer. Det finns fall där en våldtäktsman blivit fälld för våldtäkt 16 gånger och gått fri för att utföra sitt 17 dåd (källa SvD). Hade inte kastrering varit ett prioriterat alternativ där? På ett tidigt stadium.
