Brev till Ledarsidan.
|
Kommentar till Svend Dahls krönika på ledarsidan 22 mars:
Margaret Thatcher var hatad av många men också uppskattad för sin oresonliga kamp mot låsningar och fackvälde. Och nog skulle moralisk upprustning, strävsamhet, hårt arbete och självständighet behöva utvecklas också i Sverige. Svenskarna hyllar välfärdsstaten, men man har anledning att fråga sig och definiera vad välfärdsstat betyder. Är det att en 50-åring, som mist jobbet, inte ska söka nytt jobb på annan plats i landet, utan kräva att andra ska försörja honom till döddagar, så att han kan fiska och jaga på heltid? Och är det att ena parten i ett äktenskap bara kan flytta ut och strunta i att betala underhåll för sedan hävda att inte ha råd att betala, eftersom det nya förhållandet tar alla resurser i anspråk? Och då begära att vi andra ska betala? Med andra ord att det personliga ansvaret är avskaffat och överlåtet på staten? Det är vad som sker i Sverige i dag. Om stat och kommun ska sköta allt, betyder det en koloss på lerfötter, och man går miste om konkurrensen som bevisligen driver ett samhälle framåt. De skandaler, som har avslöjats inom den fria verksamheten på senare tid, kan mycket väl stävjas genom hårdare regler och bättre kontroll. Vad säger att det allmänna sköter saker bättre och effektivare? Det behövs bara att man tänker på Parkinsons lag, att verksamhet anpassar sig efter antalet kronor som anslås. Mera pengar betyder inte nödvändigtvis bättre eller mer verksamhet! |
